Jag förstår att allt fler går ur Svenska kyrkan. Biskopens hantering av konflikten om de obligatoriska utbildningsdagarna, där motståndare mot kvinnliga präster tillåts föreläsa, gör att man undrar över ledarskapet och omsorgen om kyrkans personal. Hur kan det komma sig att denna strid, som är avgjord sedan minst 50 år, fortfarande tillåts blossa upp på Gotland. Vilka krafter inom kyrkan är det som driver motståndet mot att kvinnor ska ha rätt att vara präster och utföra allt vad en präst ska göra?

Även om allt fler går ur Svenska kyrkan, så är fortfarande cirka 70 procent av gotlänningarna med och betalar kyrkoskatt. Vill de verkligen med sitt medlemskap och sin kyrkoskatt stödja en kyrka som är så ålderdomlig. Och som så illa behandlar sin personal, att det kan bli bojkott mot utbildningsdagar med en inbjuden engelsk biskop, som är en ökänd motståndare mot kvinnliga präster och som förvägrar homosexuella kyrkans välsignelse som par.

I vår sekulariserade tid har kyrkan en ceremoniell uppgift vid främst vigslar och begravningar. Dopen blir färre. Kyrkan fyller en viktig roll när stora katastrofer sker och människor behöver tröst och möjligheter till samtal. Den styrkan hos kyrkans personal till förståelse, medkännande och respekt som visas mot människor i sorg, saknas uppenbart i relationen mellan kyrkans anställda. Hur kan man ordna obligatorisk utbildning och bjuda in föreläsare som gör att en stor del av personalen känner sig kränkta av budskapet?

Biskopens krishanteringsförmåga visar hittills stora brister. Istället har domprosten agerat starkt för den kränkta personalgruppen. Kan biskopen visa ett starkt ledarskap och rensa upp i den högkyrkliga och kvinnoprästfientliga soppan i Visby stift?

Genom diakonernas och särskilt diakonen Marie Larssons föredömliga agerande, har kyrkan väckt respekt och beundran bland allmänheten. Blir det nu en återgång till mörkmännens strider, så kommer kyrkans anseende och trovärdighet att raseras på Gotland. Kan biskopen återupprätta respekten och tilltron till Svenska kyrkan?

Håkan Ericsson