Anna Ardin gör en liknelse mellan mig och Tea party-rörelsen. Anledningen är min ledare där jag argumenterade för att det alltid är legitimt att klaga över politikers arvoden. Min ståndpunkt står fast oavsett vem som håller med mig - det är legitimt som skattebetalare att se med ett kritiskt öga på vad skattepengarna går till. När Gotlands Folkblad saknar sakliga och goda argument att bemöta en meningsmotståndare med, är det enklare att misstänkliggöra personen.

Skulle det finnas en Tea party-rörelse i Sverige skulle den säkert vara kritisk till statens offentliga utgifter men frågan är om jämförelsen är relevant. Tea party-rörelsen är en amerikansk konservativ gräsrotsrörelse som drivs av samma frihetsbehov mellan den amerikanska medborgaren och den amerikanska staten som historiens bosättare i Amerika ville slå sig fri från den brittiska statsmakten. Till detta bör man lägga till en patriotism som hyllar samhället men kritiserar staten.

Att jämföra amerikansk konservatism med svensk liberalism är som att jämföra socialdemokratin med kommunism. Både Juholt och Stalin vurmar/vurmade för kulturpolitiken men jämförelsen mellan en sovjetisk diktator och en svensk socialdemokratisk partiledare är varken relevant, retoriskt eller intellektuellt hederlig. Därför görs inte sådana jämförelser. När skillnaderna emellan är så stora varför då bygga en argumentation kring likheterna?

Min ståndpunkt är att det alltid är legitimt som skattebetalare att ifrågasätta vad skattepengarna går till. Det rör sig om allt mellan politikers arvoden till välfärdens finansiering. Politiken saknar möjligheter utan finansiering och som finansiär har man all rätt att lägga sig i vilka möjligheter politiken ska bidra till.

Det här är ren spekulation. Har S-märkta debattörer som Anna Ardin så dåligt självförtroende i välfärdsstaten att de är rädd för att den kritiskt ska granskas av sina medborgare?

Personligen tror jag att majoriteten önskar att staten erbjuder garantier till individen. Garanti om vård, utbildning, omsorg med mera. En kritisk granskning innebär inte att garantierna försvinner. Det innebär att medborgarna kan påverka vad de finansierar. Politiker ska inte arbeta ostört och ohörda mellan val.

Jämför man Sverige med andra länder har svenskarna ett ovanligt högt förtroende för sina politiker och den politiska verksamheten. Politiker tenderar att beklaga sig över ett "politikerförakt" i samhället. Föraktet är väldigt överdrivet om man studerar internationella jämförelser.

Det höga förtroendet har uppenbara demokratiska styrkor så som att det legitimerar de demokratiska institutionerna men svagheten med ett "för högt" förtroende bör också lyftas fram. Ett för högt förtroende för politiker och politikens möjligheter riskerar att förblinda medborgarna och hindra en kritisk granskning av verksamheten.

Jag tror det handlar om en politikerkår som blivit för bekväm mellan valrörelserna. Medborgare: granska verksamheten, gör er röst hörd. Påverka de politiker ni satte ert kryss på. Det är fint att betala skatt. Men minst lika fint att klaga över vad skatten går till.