Under 1920-talet blev Sverige ett av världens rikare länder. Industrialiseringen spred sig från städerna till landsbygden och tekniska och kulturella nymodigheter som radion, biografer, restauranger, flygplan och telefoner slog igenom samtidigt som välståndet steg. Reallönerna skulle mellan 1918 och 1930 fördubblas. Och ett välfärdsystem bestående av en allt tätare väv av offentliga, privata, kooperativa och kyrkliga initiativ tog form. Det kapitalistiska samhällssystem som grundats genom liberala reformer på 1800-talet blev därför nu, om inte förr, mycket populärt även bland vanligt folk.

Inom socialdemokraterna gick dock utvecklingen samtidigt åt andra hållet. Efter att ha ökat i nästan varje val fram till 1920, då man åkt på ett större bakslag, drabbades partiet efter partiledaren Hjalmar Brantings död 1925 av en intern kris. Vänsterradikaler som exkommunisten Zäta Höglund vann då ett allt större inflytande och den tillförordnade partiledaren, Per Albin Hansson tvingades, för att inte riskera sina chanser att utses till Brantings efterträdare, spela med. Och då detta alltså sammanföll med en borgerlig trend bland väljarna var frågan inte om utan när ett bakslag måste komma.

Vilket skulle visa sig bli just när valrörelsen 1928 inleddes. Vid den socialdemokratiska partikongressen i juni vann nämligen vänsterradikalerna en stark ställning i verkställande utskottet. Och då detta i praktiken även utgjorde partiets valledning nådde den interna radikaliseringen sin klimax när alla rycktes med i en infekterad övning i marxistisk retorik. Inklusive den med åren annars mer måttlige Per Albin Hansson, som återföll i sin ungdoms militanta språkbruk och bland annat inte bara började kritisera kapitalismen utan också den "borgerliga demokratin", kallade strejkbrytare för "drägg" och sa att han "hellre föredrog en kommunist än en högerman".

Och de borgerliga partierna blev inte sena att plocka upp den kastade handsken. De började bland annat samarbeta i en rad valkretsar, undvek att kritisera varandra och gick på ideologisk offensiv mot talet om socialism, gemensamt ägande och annat som socialdemokrater och kommunister krävde. Högerns ungdomsförbund producerade också ett antal affischer som blivit historiska, med bilder på bland annat slavhandlande ryssar och texter som "En var som röstar för Arbetarpartiet röstar för Moskva".

Det hela slutade därför i en storseger för de borgerliga, som kraftigt utökade sin redan stora riksdagsmajoritet och högerledaren Arvid Lindman fick bilda ny regering, vilket skulle få historiska konsekvenser. Tack vare det fortsatt borgerliga styret förblev nämligen skatterna så låga och regleringarna så få att det svenska näringslivet när den stora depressionen året därpå bröt ut klarade sig så bra, att Sverige blev ett av de länder som klarade krisen bäst. Den svenska ekonomin skulle vända uppåt igen redan hösten 1932. Alltså ett halvår innan Per Albin Hansson började förhandla med Bondeförbundet om det så kallade kohandelsavtalet.