Vid första världskrigets slut hösten 1918 styrdes Sverige av en regering av liberaler och socialdemokrater. Landet hade undgått kriget men hade ändå stora problem. De regleringar som införts under kriget hade bland annat lett till matbrist och skulle ta tid att avveckla. Och när de krigförande länderna under 1919 ställde om sin industri till fredsproduktion och kunde börja konkurrera med svenska företag drabbades Sverige av en kraftig deflation som sänkte löner och drev många företag i konkurs. Många trodde därför att ekonomin skulle dominera debatten inför riksdagsvalet 1920 (som skulle bli det sista där bara män fick delta).

Men så blev det inte. I det nya partiprogram som Socialdemokraterna antog inför valet presenterade de för första gången en mer detaljerad framtidsvision om hur de ville att Sverige skulle se ut. Och de klargjorde bland annat att även om landet fortfarande skulle vara demokratiskt, så skulle det vara fullständigt genomsyrat av partiets ideologi och på alla nivåer styrt av dess företrädare. Någon skillnad mellan "stat" och "samhälle" skulle där inte finnas och staten skulle styra ekonomin.

Då detta gick stick i stäv med de stats- och rättstraditioner som inte bara liberalerna utan också högern stödde blev debatten om programmet mycket hätsk. Ett fortsatt samregerande framstod också därför som en orimlighet och koalitionsregeringen upplöstes därför i mars 1920. Då liberalerna tackade nej till att regera vidare själva fick Socialdemokraterna för första gången chansen att bilda en egen minoritetsregering med Hjalmar Branting som statsminister. Dess tid skulle dock bli kort och späda på de ideologiska motsättningarna ytterligare.

Socialdemokraterna hade nämligen aldrig brytt sig om att utveckla en egen, genomförbar politik och tvingades i praktiken driva samma politik som de borgerliga. Och då detta bland annat innebar att de tvingades acceptera de lönesänkningar som deflationen krävde blev många av deras medlemmar missnöjda. För att försöka entusiasmera valde därför Socialdemokraterna att tillsätta en statlig utredning om "industriell demokrati" och en socialiseringskommitté, vars uppgift blev att kartlägga hur Sverige skulle socialiseras.
Dessa åtgärder eggade dock borgerligheten betydligt mer än de egna och valrörelsen utvecklades till en starkt ideologisk kraftmätning där socialistiska och borgerliga idéer om människor, företag och samhällets organisation bröts mot varandra i infekterade debatter. Och då socialdemokraterna bland annat krävde förstatligande av all jord, samtidigt som de flesta svenskar fortfarande var bönder, fick de med tiden allt större problem.

Både socialdemokrater och kommunister gick i slutändan också kraftigt bakåt och den redan tidigare bastanta borgerliga riksdagsmajoriteten förstärktes. Och att folket på detta sätt sade nej till socialismen skulle bidra till att 1920-talet blev ett mycket framgångsrikt årtionde för Sverige. Avskaffandet av kvarvarande krigstidsregleringar påskyndades, skatter började sänkas och de ekonomiska framgångarna skulle snart bli så stora att svenskarna redan i slutet av decenniet blev ett av världens tio rikaste folk.