I debatten om dagens finanskris påstås ofta att det var statliga ingrepp och regleringar som räddade världen ur depressionen på 1930-talet. I USA hyllas Franklin D Roosevelt för att ha genomdrivit New Deal. Och i Sverige sägs Per Albin Hanssons folkhemspolitik både ha räddat landets ekonomi och lagt grunden för välfärdsstaten.
I verkligheten ser historien helt annorlunda ut.

När depressionen bröt ut 1929 hade Sverige på grund av låga skatter, fri konkurrens och få regleringar haft hög ekonomisk tillväxt i 50 år. Landet hade därför också en så modern industri, att svenskarna blev ett av de folk i världen som klarade sig igenom krisen allra bäst. Och snabbast. Den svenska industrikonjunkturen vände uppåt redan hösten 1932.

Ett halvår senare, våren 1933, ingick dock Socialdemokraterna och Bondeförbundet ett "kohandelsavtal" som blev inledningen på en lång period av skatteskärpningar och alltfler regleringar. Och även om Sverige tack vare fortsatt kapitalism skulle få åtnjuta ytterligare fyra decenniers tillväxt, så skulle skatterna på 1960-talet ha hunnit börja bli så höga och regleringarna så många att näringsklimatet förtvinade.

Inte heller påståendet att folkhemspolitiken lade grunden för välfärden stämmer. Den svenska socialpolitiken skulle nämligen, förutom på ett par områden, inte bli speciellt radikal förrän efter 1960. Fram till dess garanterade staten en grundtrygghet lika för alla och människor fick därutöver ta eget ansvar - bland annat genom att teckna privata pensionsförsäkringar - och de sociala utgifterna förblev länge lägre i Sverige än i många andra västländer.

På 1960-talet började dock en rad reformer inom bland annat skola, kriminalvård och familjepolitik att genomföras, som på bara ett decennium helt skulle förändra Sverige.
Politiken inriktades då nämligen på att alla, istället för grundtrygghet, skulle få upp emot 100 procent i ersättning för inkomstbortfall vid sjukdom, olyckor och ålderdom. Och detta var beslut som inte bara var extremt kostsamma, utan också ledde till överutnyttjande och bidragsfusk.

Urholkningen av näringsklimatet och skenande kostnader ledde också sammantaget till att den ekonomiska tillväxten ströps och till att Sverige redan i början på 1970-talet drabbades av problem som skulle vara i decennier. Och detta skulle stå svenskarna dyrt. Från att ha varit världens fjärde rikaste befolkning började vi nämligen raskt falla tillbaka, ner mot dagens 15-16:e plats i välståndstabellerna.

Vikten av detta framgår om vi jämför situationen i Sverige med den i omvärlden.
Svensk industriarbetarlöner är idag exempelvis mycket lägre (både före och efter skatt) än i nästan alla andra västländer. Och medelinkomsten i Stockholm, landets rikaste region, är lägre än i hälften av USA:s delstater. Samtidigt får vi inte bättre välfärd. Exempelvis fungerar sjukvården i Holland, Belgien och Kanada bättre än i Sverige. Och barnbidragen i Tjeckien är högre, även räknat i svenska kronor. För att nu bara ta två exempel.
Folkhemmet kostar alltså sedan länge betydligt mer än det smakar.