Under de senaste 25 åren har hälso- och sjukvården fått rejält ökade resurser. Ändå har antalet vårddagar och läkarbesök minskat. Får vi mindre för mer pengar? Måste vi skjuta till ännu mer pengar till vården?
Både ja och nej. I en rapport kallad "Välfärdsmysteriet?" tar Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) ett brett grepp på dessa frågeställningar. Genom att studera statistik från 1980 och framåt diskuteras såväl ökade kostnader som tillgången på vård och omsorg. En slutsats är att det med dagens resurser skull vara möjligt "att med råge tillhandahålla samma sorts äldreomsorg som 1980". Men, konstaterar rapportförfattarna, då skulle å andra sidan äldre "få sina behov tillgodosedda på samma vis som 1980". För den som inte minns hur det var på den tiden ger rapporten en målande beskrivning: "Många dementa skulle idag liksom då vara hänvisade till mentalsjukhus samtidigt som tiotusentals äldre skulle tillbringa sina sista år i långvårdens flerbäddsrum med enbart ett klädskåp och ett sängbord som förvaringsplats för sina ägodelar."

Tesen att det var bättre förr avfärdas därmed bestämt. Poängen är nämligen att vården visserligen blivit dyrare, men samtidigt bättre. Idag kan vi bota sjukdomar och utföra behandlingar som överhuvudtaget inte var möjliga för ett kvarts sekel sedan. Många behandlingar har blivit effektivare. Mediciner mot magsår istället för operation och titthålsoperationer istället för omfattande ingrepp minskar både obehaget för patienterna och behovet av vårddygn. Att vårdtiderna blir kortare behöver med andra ord inte vara ett tecken på kris i vården - snarare tvärtom. Men en ökad kvalitet och tekniska framsteg ökar sammantaget kostnaderna. I takt med att levnadsstandarden i samhället i övrigt stiger ökar dessutom efterfrågan på vård. Människor vill helt enkelt lägga mer pengar på att förbättra sin hälsa. Att vården kostar mer pengar är alltså snarast ett tecken på en ökad generell välfärd.

Frågan blir då hur dessa ökande kostnader för vården ska hanteras. Efterfrågan lär knappast minska. SKL:s politiska ledning har sagt sitt: mera skattepengar. I finanskrisens och bilpaketens spår blir de ytterligare ett i raden av intressen som ser sin chans att kräva pengar från staten.

Det intressanta är att SKL:s egen rapport - som ledningen valde att stoppa - drar en annan slutsats. Att öka den offentliga finansieringen och höja skatterna är knappast en lösning. Mera pengar till vården förutsätter tillväxt. Och eftersom höjda skatter har en negativ inverkan på samhällsekonomin vore det rent av kontraproduktivt att finansiera utvecklingen genom mera skattepengar. Fokus måste i ökad grad riktas mot alternativa finansieringsformer, lyder rapportens försiktiga slutsats. Ju bättre ställt vi får det, desto mer och bättre vård efterfrågar vi. Då är det också rimligt att vi i större utsträckning bekostar den själva.