Det måste ha skett en oerhörd förbättring av hälsoläget i Sverige. Kring sekelskiftet ansågs DAMP/ADHD utmärka minst tio procent av befolkningen.
Det var då nära att Socialstyrelsen klassade detta som den nya folksjukdomen - innan eftertanken drabbade - främst genom Eva Kärvfes vassa och mycket väldokumenterade bok "Hjärnspöken, Damp och hotet mot folkhälsan".
Idag anses hälften så många vara drabbade av uppmärksamhetsstörningar. Detta enligt en artikel om ADHD i GT (23/4) och ett inlägg på DN-debatt (27/4) till försvar för diagnosen och Christopher Gillbergs forskning.
I GT hävdas dystert att ADHD inte går att bota. Dock är det enbart i hälften av fallen som svårigheter anses kvarstå i vuxen ålder. Kanske är det helt enkelt fråga om en sen utveckling av det centrala nervsystemet.

Varför krävdes en diagnos?
Kärfve utsattes för en otäck hatkampanj från neuropsykiatrin, där man hävdade att hon skulle berövas sina forskningsmöjligheter och avsättas från sin tjänst. Ett konsekvent beteende eftersom man från det hållet redan tidigare krävt att myndigheterna skulle ingripa mot kritiken.
Några föräldrar till diagnostiserade barn gick så långt att de polisanmälde Kärfve. Varför var diagnosen så viktig att den inte fick diskuteras? Skuldfriheten? Eller att barnets problem äntligen erkändes? Men åter - varför krävdes en diagnos? Socialstyrelsen drog dock öronen åt sig och gav Thomas Ljungberg i uppdrag att gå igenom den samlade forskningen i ämnet. Han kunde konstatera att det faktiskt förelåg ett mycket begränsat stöd för uppfattningen om ADHD/DAMP som en neuropsykiatriskt betingad störning.

Orsakar eller orsakas av?
Ljungberg noterar den enorma mängden bevis för att så kallade orsaksförhållanden kan verka i motsatt riktning. Även om det är möjligt att påvisa förändringar i vissa hjärnområden, så är det därför inte möjligt att fastställa om dessa förändringar är orsak till individens svårigheter eller om de orsakas av svårigheterna.
Gillberg emigrerade till England, men såg tyvärr till att hela forskningsdokumentationen förstördes. Detta inför utsikterna att den skulle utsättas för granskning (trots att detta begärts av domstol och deltagarnas anonymitet kunde skyddas).
Varför är det så svårt att erkänna miljöns betydelse? Sannolikt kan en disposition för sammansatta och godtyckligt avgränsade tillstånd som ADHD och dyslexi föreligga i lägre eller högre grad. Finns en låg disposition krävs en hög grad av miljöpåverkan för att svårigheter ska uppstå - och tvärtom.

Tidigt tränas bort
Idag vet vi att hjärnfysiologin förändras drastiskt som resultat av inlärning och att gener även kan aktiveras av stress. Varför är det då så svårt att acceptera att koncentrationssvårigheter kan utvecklas under vissa miljöbetingelser, men inte under andra?
Är det som vanligt läkemedelsindustrin som styr och enbart är intresserad av att sälja mängder av kemiska preparat, inte av att finansiera forskning kring miljöeffekter och hur koncentrationssvårigheter kan undvikas eller tidigt tränas bort?