Jaha, så har det hänt igen. Någon har brutit sig in på en minkfarm utanför Svenljunga och klippt ett stort hål i stängslet. Fem-sex tusen minkar tros vara på vift, och måste jagas med håv eller städas undan från vägkanten. Uppfödarna har tur som får hjälp av frivilliga i arbetet, bland annat den förre ägaren som utsatts för liknande attentat.
Någon tvekan om att så kallade djurrättsaktivister ligger bakom råder väl inte: "Din förlust - deras frihet" har någon kladdat på en vägg. Att friheten kommer att kosta de flesta av minkarna livet bekymrar uppenbarligen inte dessa hjältar. Men så blir det. De som inte blir överkörda svälter ihjäl, djuren är vana vid att bli matade två gånger om dagen.
Eventuella överlevare adderar till en betydande minkstam i Sverige, runt en miljon djur.

Historiskt finns inte minken naturligt i Skandinavien utan den importerades för sin vackra päls på 1920-talet. I Nordamerika jagas den av bland annat varg och stora rovfåglar. Här har den inga naturliga fiender (undantaget havsörnen som ibland tar den goda simmaren i vattnet) utan härjar relativt fritt i grodträsk och fågelkolonier (i dess naturliga miljöer, i motsats till Sverige, finns inga markhäckande fåglar på grund av minken). I skärgården utgör den ett allvarligt hot mot fågelfaunan och jagas och avlivas därför av naturvårdsskäl. Den är en miljöfara.
Men för radikala djurrättsaktivister väger sådana hänsyn lika lätt som demokrati och lag och rätt. Vad som driver dem verkar snarare vara ett behov av att bekräfta sig själva i sin ideologiska övertygelse, uppfattningen att djur har rättigheter som vi människor. Om minkarna säger de som Torgny Segerstedt i sin metafor: "De fria fåglarna plöja sig väg genom rymden. Många av dem nå kanske ej sitt fjärran mål. Stor sak i det. De dö fria."
Men det är en alldeles förskräckligt förvirrad ståndpunkt. Frihet och rätt och ekologisk mångfald saknar all betydelse i djurens föreställningsvärd. Hos dem gäller djungelns lag: att äta eller att ätas. Det som vi ibland talar om i termer av naturlig ekologisk balans (och i romantiska stunder föreställer oss är någonting ursprungligt) är i själva verket bara ett jämviktsläge i ett utdraget lågintensivt krig.

Att vi människor höjt oss över detta och utvecklat kultur och moral och jämställdhetsombudsmän pålägger oss visst ansvar för vår omgivning. Det är rätt och riktigt att det finns lagar som reglerar hur djur får behandlas. Men hur dessa lagar ser ut är inte ristat i sten, utan det diskuterar vi under kultiverade former. Det är detta som gör oss unika.
Djurrättsaktivisterna som bröt sig in på minkfarmen utanför Svenljunga ville ge djuren mänsklig status. Istället sänkte de sig till djurens nivå.