1975 hade Bob Dylan släppt skivan "Blood on the tracks", som hyllades som hans bästa sedan guldåren i mitten av 60-talet. Året innan hade han genomfört en lukrativ comebackturné tillsammans med sin gamla kompgrupp The Band – men arenaformatet gjorde honom frustrerad.

Den här gången samlade han i stället ett gäng gamla kompisar – bland dem poeten Allen Ginsberg, folksångerskan Joan Baez och Roger McGuinn från The Byrds – i en enkel turnébuss och gav sig ut på vägarna. Det hela skulle vara enkelt, med spelningar på små arenor som annonserades med kort varsel. Konserterna, där Dylan också delade scenen med andra, kunde pågå i flera timmar.

Han ville göra något helt annat än tidigare, gå tillbaka till det småskaliga och inte behöva vara den ende huvudpersonen. Det hela var väldigt, väldigt underground, säger Nils Hansson.
Artikelbild

| Folksångerskan Joan Baez var en följeslagare på turnén och de sjöng återigen duetter tillsammans, för första gången sedan 60-talet.

Film och cd-box

"Rolling thunder revue: A Bob Dylan story by Martin Scorsese", som släpps på Netflix på onsdag, samlar filmer från turnén varvat med nyinspelade intervjuer med dem som var med. Den ökänt intervjuskygge huvudpersonen ställer också upp, precis som han gjorde i Scorseses tidigare Dylandokumentär "No direction home" från 2005.

Samtidigt släpps också en box om 14 cd-skivor med fem kompletta konserter och repetitioner. Dylan sjunger här med en rå och hård röst som låg ganska långt ifrån den nasala släpighet publiken vanligen förknippat Dylan med.

Han sjunger fantastiskt bra, han har kanske aldrig sjungit bättre än under den här perioden, säger Hansson.
Artikelbild

| Bob Dylan ville för en stund slippa bördan av att vara ensam huvudperson och bjöd in en mängd kollegor på turnén. Från vänster Roger McGuinn, Joni Mitchell, Richi Havens, Joan Baez och Dylan.

Musiken hade stöpts i ny form. Violinisten Scarlet Rivera fick stort utrymme och Dylan flörtade också med glamrocken genom rekryteringen av David Bowies gitarrist Mick Ronson. Han hade även ett nytt knippe starka låtar från den ännu inte utgivna "Desire". Estetiken har också blivit legendarisk, med blomsterprydda hattar och kläder som påminde om svunna tiders kringresande teatersällskap. Dylan uppträdde med helt vitsminkat ansikte och ibland i mask.

"Vi hade inte nog med masker på den turnén", säger Dylan i filmen. Och tillägger kryptiskt: "När någon har en mask på sig kommer han att berätta sanningen. När han inte är maskerad är det väldigt osannolikt."

När det begav sig gick turnén ganska mycket under radarn. "Den var ingen succé, åtminstone inte om man mäter succé i pengar", konstaterar Dylan. Likväl har denna period i karriären senare kommit att ses som en av hans främsta.

Han har nog aldrig kommit upp i de här nivåerna igen, säger Hansson.

Annan artist

Dylan är också Sverigeaktuell med konserter i Stockholm, Göteborg och Karlstad i slutet av juni. Mer än 40 år senare är det en helt annan liveartist vi ser i dag, med lugnare temperament och begränsad röst. Men legendaren är fortfarande relevant, tycker Nils Hansson:

Han är en portalgestalt som fortfarande lever och utvecklas och bär med sig hela sin bank av låtskrivande. Världen är absolut inte färdig med Bob Dylan.

Dylan också känd för att ständigt stöpa om sina gamla hits i nya versioner med mottot att låtarna hela tiden måste skapas på nytt, och inte fastna i nostalgi. Eller som han själv uttrycker det i Scorseses film:

"Livet handlar inte om att hitta sig själv, eller hitta någonting. Livet handlar om att skapa sig själv."