"Nyårsrevy i Klintehamn har blivit en tradition, men allting är inte som vanligt den här gången." Med de orden inledde jag min recension av fjolårets revy ”Knallhattar & Frostslipsar", och de gäller i lika höga grad ett år senare. När Roland Olsson överlämnade manuspennan till Palten trodde många att detta var början på ett nytt kapitel i Gotlandsrevyns historia. Men kort därpå hade Palten och flera andra rutinerade revyrävar aviserat sina avhopp, så något vänt blad blev det knappast; snarare ett skrynkligt utkast i papperskorgen.

Öns främsta revysällskap återvänder följaktligen med många nya ansikten i ensemblen och blankt papper i skrivmaskinen.

Föreställningens namn, "I vått och torrt", anspelar förstås på turbulensen under förra året. Annars berörs det som skett bakom kulisserna knappt alls i årets show.

Artikelbild

| Lomhörda åldringar. Mycket är sig likt, trots omstarten.

Självbespeglande glirningar och skämt på Gotlandsrevyns egen bekostnad fanns det gott om i ”Knallhattar & Frostslipsar", och kanske ville man helt enkelt inte göra samma sak två år på raken. Ändå kan jag tycka att det blir lite underligt att elefanten i rummet aldrig får ta plats i scenljuset.

"I vått och torrt" håller sig för det mesta till de säkra korten. Vi bjuds på sketcher om Destination Gotland, paneldebatter mellan öns toppolitiker, några sockennedslag, samt lomhörda tanter och knipsluga bönder. Det mesta är sig likt med andra ord – fast lite sämre.

Visst, Rune Fröling, Oliver Lundberg, Jessica Pettersson och Fredrik Willstrand utgör välkomna tillskott i truppen. Och Niklas Sojde, som fått en mer framträdande roll under sitt andra år med revyn, gör faktiskt en förvånansvärt lyckad ansats att axla Paltens fallna mantel.

Problemet är manuset, som nog hade mått bra av att stramas åt ordentligt på sina ställen.

Nu tar det sig förvisso i andra akten, men första timmen av "I vått och torrt" är en ganska seg historia där varje komisk poäng dras i långbänk.

Till skillnad från tidigare år saknas en huvudförfattare. Ett medvetet drag har det sagts, men jag undrar om inte resultatet hade känts mer fokuserat om någon tagit på sig det övergripande ansvaret.

Det bör understrykas att mina reservationer främst rör sketcherna. Sett enbart till musik- och dansnumren är "I vått och torrt" kanske den bästa revyn på flera år – mycket tack vare nykomlingen Fredrik Willstrand, som förstärker den redan stabila sångduon Niklas Sojde och Julia Westberg.

Trots avhoppen råder det alltså ingen brist på talang i Gotlandsrevyns nya ensemble. Men man behöver nog ytterligare ett år för att förverkliga potentialen.