– Allt här är en hyllning till Lis, säger Göran Wärff när jag kliver in i utställningslokalen i Fleringe.

Den 97-åriga keramikern och tecknaren som är föremålet för allt stohej sitter i en stol och sträcker graciöst fram handen för att hälsa.

Man kunde nästan tro att Göran Wärff och Lena Nilsson Wärff hade en kunglighet på besök i sitt galleri – så mycket vördnad finns i luften. Men i så fall är Lis Husberg ingen vanlig blåblodig. Snarare en frispråkig nattklubbsdrottning som för länge sedan insett att det är meningslöst att göra sig till.

Artikelbild

Dans och tvåsamhet är centrala motiv i Lis Husbergs konst.

– Jag kan gå själv, upplyser hon Göran och Lena om när de försöker leda henne in i lokalen.

Samlingsutställningen, där man kan se teckningar från de senaste decennierna av hennes kreativa liv, var en gåva till konstnären.

Det var du som önskade dig det, eller hur?

– Ja, jag tänkte att det kunde vara på tiden att jag blev berömd på Gotland också. Jag har aldrig brytt mig om att göra karriär – men nu ska jag banne mig få mitt stora genombrott, säger den uppburna konstnären på sitt sedvanligt skämtglada sätt.

Artikelbild

Magdalena Nilsson är den andra gästutställaren den här sommaren på galleriet.

Det är alltså tecknaren Lis Husberg som står i centrum på ”Imprints of time”, som utställningen heter.

Dansen och parkonstellationen är återkommande motiv i hennes konst.

Artikelbild

Göran Wärffs hyllning till Lis Husberg.

– Tvåsamheten har varit viktig för mig. Om man är två ska man inte leva varsitt liv – tillsammans bör man skapa något tredje. Och dansen, jag tror att det är rörelsen som fascinerar mig.

Hennes bilder kan beskrivas som snapshots, förgängliga ögonblick frusna i tiden. De andra utställarna, Magdalena Nilsson och galleristerna själva, spinner vidare på samma tema: tiden och dess avtryck på människan, naturen och konsten.

När dessa abstrakta frågor behandlas är det Lena Nilsson Wärff och Göran Wärff som sköter snacket. Lis, drottningen, verkar inte vara särskilt intresserad av att lägga ut texten.

– Min konst är en hyllning till livet och ... jag vet inte. Jag pratar så mycket. Bry dig inte om vad jag säger.

Efter att ha gått ett varv på utställningen hittar hon dock orden. Efter 97 år i livet tycks hon plötsligt ha nått någon sorts slutsats.

– Mystik. Man skulle kunna byta ut ordet konst mot det. Det handlar om att ge uttryck för något – något som språket inte kan förmedla.

Sedan händer något som jag bara varit med en gång tidigare i mitt yrkesliv (första gången var när jag intervjuade en MC-knutte för några år sedan). Lis blir röksugen och tänder en cigg inomhus på galleriet.

– Hon är den enda människan i världen som får röka här, säger Lena Nilsson Wärff.

Färdigpratat. Några minuter senare har Göran Wärff kört fram bilen. Som glaskonstnär är han en av de riktigt stora namnen.

Men i dag får han nöja sig med att vara chauffören.