Gotland/Helsingborg

Pedaler, gitarr, mycket stämning och känslor. Buford Pope (Mikael Liljeborg) kom i dagarna ut med sin nya platta, "The Poem of the Rose", som egentligen skulle varit nummer två i ordningen. Men då, för tio år sedan, kom mycket annat emellan.

– Då hade jag redan nästa platta på gång och jag ville inte släppa för mycket samtidigt, så det här materialet blev liggande i en byrålåda, berättar han.

Artikelbild

| Ökänsla. Efter 20 år i Helsingborg känner Buford Pope allt mer för Gotland.

Plattan har tagits emot väl både i Sverige och internationellt. Att han ger ut låtarna först nu beror delvis på att en bekant inom musikbranschen fick höra de gamla inspelningarna, och tyckte att det var dags att ge ut.

– Jag spelar in extremt mycket musik som jag har liggande. När vi lyssnade på de här låtarna kändes det som att det var dags, berättar han.

Musiken har en tidlös framtoning och Buford Pope understryker att han inte vill föregå med ett budskap som hänger med låtarna.

– Då handlade den om en grej, nu när jag lyssnar på den hör jag något annat. Jag vill att de som lyssnar ska få bidra sig sin egen uppfattning, säger Buford Pope.

Artikelbild

| Gitarren. Är med när Buford Pope skriver låtarna.

Det händer ofta att hans musik förknippas med amerikanska musiktraditioner, men Buford Pope är noga med att understryka att hans musik inte är country:

– Det är sättet jag approachar musiken på och hur jag sjunger låtarna. Även om jag spelar på countryinstrumenten, så närmar jag mig inte musiken på det sättet och det är inte ett countryspråk jag har, förklarar han och fortsätter:

Artikelbild

–  Om man använder mycket steel, pedaler och banjo så får man ofta countrystämpeln. Det kan vara ganska jobbigt att bli inplacerad i det där facket, det beror på språket, om jag hade sjungit på svenska så hade det kallats folkrock.

Buford Pope beskriver sig själv mer som en singer-songwriter, alltid med pianot eller gitarren som utgångspunkt när han skriver.

– Jag har försökt sjunga på svenska, men inte lyckats. Det kan hända att jag kan få det att fungera så småningom, men inte än. Men det blir ju fel att sjunga på rikssvenska i så fall, när jag pratar gotländska.

Efter 20 år i Helsingborg har Gotland blivit allt viktigare berättar han.

– Ju längre tid jag är ifrån Gotland, desto stoltare blir jag. Det känns så härligt att ha den här identiteten, det är inte många som har något så unikt.

–  Och min dialekt har inte blivit mindre, tvärt om tycker jag nästan att jag bräker nu när jag träffar någon kompis från ön.