Aednan är 750 sidor i gränslandet mellan prosa och poesi. I vackert band dessutom. Aednan handlar om hur samernas situation dramatiskt förändrats när Storsamhället (som samerna säger) dragit in och skövlat deras mark.

Aednan är nordsamiska som betyder ”marken”, ”landet”, ”jorden”. Nära ligger aedno (älven) och aedni (modern) – rubriker för de tre kapitlen i boken. Så nära samernas liv och själ.

Aednan är en skälvande beskrivning av en skamlig och smärtsam del av Sveriges moderna historia.

Artikelbild

Skogsskövling, gruvdrift och kraftledningar. Kraftstationer som vuxit upp som monstruösa svampar i Sameland och överdämt renbetesmarker som nyttjats under årtusenden och lagt hinder för flyttvägar. ”Nu går jag här själv och guidar turister”, säger samekvinnan Sandra vid en kraftstation. Hon som tvingats överge sin tillvaro i renskogen: ”Vill du följa med till grillen och äta?”. Ett par citat som blir så hjärtskärande övertydliga hur samerna och deras kultur drabbats av ett växande samhälle utanför samevärlden som de tvingats in i. Ekonomiska intressen tycks alltid gå före urfolkens intressen och urfolksrätten. Vi ser det på alltför många håll i världen.

Aednan beskriver också rättegångar om samernas mark där statens advokater i sen tid nedlåtande kallar samerna för lappar. Skämmigt är allt detta.

Men kulturen ger nu samerna upprättelse. Samernas genuina kultur som alltmer uppmärksammas. Något av en boom under senare år.

Artister som Sofia Jannok och renägaren Jon Henrik Fjällgren. Konstnären Britta Marakatt-Labba som fått världsberömmelse med sitt textilkonstverk ”Historjá” – ett 24 meter långt bildbroderi för Universitetet i Tromsö som väckte stor uppmärksamhet på konstutställningen Documenta 14 i Kassel 2017. Och så den Guldbaggeprisade filmen ”Sameblod” med Amanda Kernell som regissör. En film om samernas utsatta situation, inte minst genom den förnedrande rasbiologiska forskningen under 1920- och 30-talen som tvingade samerna att bli fotograferade nakna och utsatta för skallmätning, allt för att visa att de var en underordnad ras. Rasförföljelse har minsann inte bara skett ute i världen.

Idag söker de unga samerna återta sin rätt och sin kultur med en stolthet som också blir berikande för Sverige. Utställningar och kulturaktiviteter syns och uppmärksammas alltmer.

Samarbete och samverkan i Sameland på Nordkalotten – Sápmi – har stärkts under senare decennier.

I samekulturen lever fortfarande de muntliga berättelserna som tar sin kraft ur marken, vattnen och vindarna.

Aednan speglar allt detta med sina 750 sidor. Den är lättläst med rikt historiskt och känslosamt innehåll. En bit Sverige att skämmas över, men i sen tid att vara stolt över. Ursäkter för oförrätter har avlöst varann under senare år från både Regeringen och Kyrkan. Sent skall syndarn vakna!

Med Augustprisade Aednan har också poesin återtagit en position i det litterära Sverige. Nyligen har poesin häftigt diskuterats på de stora tidningarnas kultursidor. För och emot. En något elitistisk debatt. Nutidspoesin som skylls för obegriplighet och sviktande intresse från läsekretsen. Att poesin söker nya vägar är självklart, likaväl som all konst söker sig fram. Så har det alltid varit. Så måste det väl vara. Med Aednan får poesin en mer publikvänlig riktning. En signal, måhända, att poesin också kan behöva bryta nygammal mark för att nå en bredare publik. Helt enkelt återta mark för att tillfredsställa och glädja en poesihungrig allmänhet.