Henrik Radhe: "Snäck blev min språngbräda i karriären"

Känslan att kliva in på gamla Snäck är som att se östtyska gamla hotellkomplex i dokumentärer på tv. Gulddekorer och en blå heltäckningsmatta förtas av mögeldoften från gången som leder mellan poolen och skelettet av scenen som då, i slutet av 1980-talet, var min arbetsplats. 

Jag brukade bli utsläppt genom ett fönster backstage av nöjeschefen André, och kunde från ett tak få de bästa bilderna av dåtidens superkändisar inför tusentals i publiken.

Jag jobbade på Hemlins, som var bildbyrå och fotobutik i innerstan. Jag hade fått vip-kort till Söndagsklubben och Snäck var nöjespalatset alla pratade om. Nu ska hela rasket rivas, och bli lägenheter. Det känns i hjärtat – Snäck ger mig ännu enorma nostalgikickar. 

Jag minns med skrattet bubblande inombords scenshowen med Bosse Parnevik, till rösten förvillande lik Ingvar Carlsson. Hans mimik hade förstärkts med utskjutande haka och glasögon, en mask förvånande lik statsministern. I publiken just den här kvällen satt den riktiga Ingvar Carlsson med fru. Han hade en toppenkväll och måste ha haft våldsamt roligt, för efteråt försvann han ut i köksregionerna med Bosse Parnevik. 

När jag knackade på höll Parnevik på att fila och öva på rösten, med statsministern som förlaga framför sig. Min bild av två statsministrar som flinade in i kameran blev stor i Expressen.

Den andra stora kvällsdraken Aftonbladet skickade mig för att ta en bild av nån flickidol som visst hade blivit stor. Jag var ny och nervös, på en sten framför mig i vattnet nedanför Snäck satt Tommy Nilsson med 80-talsfrillan vajande i vinden. 

"Ska jag ha mina Ray Ban på mig", frågade han. "Sätt dem på knäet" var det enda jag fick ur mig. Fotot med Tommy Nilsson och svarta solbrillor nonchalant på benet blev helsida och har för mig sedan dess varit bilden av 80-talet på näthinnan.

Kicki Danielssons hårsvall var inte olikt Tommy Nilssons. Hon var faktiskt avgjort bättre än den visuella upplevelsen av duon Adolfsson och Falk, "Mer jul" i all respekt. De två killarna i jeans på scenen såg ut som två provdockor, det var bara fingrarna som rörde sig över deras syntar. 

Mer hålligång bjöd den årliga studentfesten på Snäck. Hasse Hemlin tog alltid gruppbilden med uppmaningen: "Ett och två och tre – och lite gladaré!"

Lite gladare, det är min sammanfattning av nöjespalatsets storhetstid där så många gotlänningar blev ihop och bidrog till befolkningsutvecklingen.