Carl Orffs kantat ”Carmina Burana” är ett verk med många sammanhang. Uruppförandet 1937 i Frankfurt hyllades av den nazistiska regim som gjorde sig redo för ännu ett världskrig.
Men detta är bara ett av sammanhangen. Man behöver inte känna till bakgrundshistorien, förmodligen inte ens kompositörens namn, för att ha en relation till ”Carmina Burana”.
Verkets två första satser används flitigt inom populärkulturen, oavsett om det handlar om en ödesmättad premier league-match eller en dramatisk filmtrailer.
Med sin version har Gotlandsmusiken, i samarbete med Östgötamusiken och Estrad norr, satt in ”Carmina Burana” i ett nytt sammanhang. Temat är ödets nyckfullhet. Vi känner igen det från vår egen tid: tärningskasten som gör att somliga drivs på flykt bara för att de är födda på fel plats i fel tid, medan andra lever i lyx och överflöd.
Detta är något som framhävs av de bilder och filmsnuttar som projiceras på en skärm bakom kören. Ambitionen är lovvärd, och fullt i linje med den sceniska gestaltning Orff tänkte sig när han skrev verket – fast helt oproblematisk är lösningen ändå inte.
Framförandet inleds med flyktingbåtar i bakgrunden och barn som tågar in på scenen i flytvästar. Att temat etableras så tidigt är bra, men det görs dessvärre på ett ganska klumpigt och övertydligt sätt. När flyktingbåtarna återvänder senare under föreställningen känner jag att dirigent-pinnen definitivt bytts ut mot en pekpinne.
Men det vore småaktigt att hänga upp sig på detta. När videoproduktionen förhåller sig mer abstrakt till musiken, och det gör den för det mesta, fungerar den sceniska inramningen betydligt bättre.
Och sedan har vi så klart musiken, som trots allt har huvudrollen. På denna punkt kan den här versionen av ”Carmina Burana” utan tvekan karaktäriseras som en framgång. Att man bevittnar en satsning utan like i lokala sammanhang är uppenbart från de första, välbekanta tonerna i inledningssatsen ”O Fortuna”, då hela Wisby strand tycks lyfta från marken för en stund. Jag kommer inte på något mer passande ord än ”maffigt”.
”Carmina Burana” är ett stycke som emellanåt misshandlas genom att framföras i ett för högt tempo. Men kören och orkestern, under ledning av Bo Wannefors, spelar lyhört och hittar den rätta rytmen, även i de mer lågmälda partierna. En annan framgångsfaktor är solisterna, där sopranen Sibylle Glosted lyser starkast.
Frågan är om något annat sammanhang behövs än det som musiken förmår skapa i ögonblicket då den framförs. Gotlandsmusikens ”Carmina Burana” behöver i alla fall inte det. Den talar för sig själv.
Edvin Högdal