Ivana Egić, 34, är född i den kroatiska hamnstaden Rijeka. För övrigt en av årets europeiska kulturhuvudstäder.
Där vid sidan av det Adriatiska havet växte hon upp omgiven av kreativa människor, även om de inte befann sig under samma tak som familjen.
– Mina första grannar var konstnärer. Bredvid oss bodde en fotograf och över oss en målande konstnär, berättar Ivana Egić medan vi går upp för den smala trappen i Langska huset.
Byggnadens redan färgglada väggar har fått ytterligare några nyanser genom Ivanas utställning State Ideograms som visas fram till den 15 mars. Nakna kvinnokroppar i alla dess former pryder numera övervåningen. Vi slår oss ner på några stolar i mitten av det stora rummet, men i samtalet befinner vi oss fortfarande i Kroatien.
– Jag har alltid tyckt om att rita och måla. Mina föräldrar trodde att jag fuskade när jag var liten och att det egentligen inte var jag som hade målat utan att jag bara hade kalkerat, säger hon.
Men så var det inte. Ivana kände tidigt en stark passion för målandet och när det var dags att välja gymnasieutbildning föll valet på en konstlinje. Därefter fortsatte hon att studera konst och pedagogik på universitetet i Rijeka. Att satsa på att bli konstnär var dock inte helt självklart i Kroatien, berättar Ivana.
– Det är svårt att överleva på sin konst där. Under en tid hade jag inte ens råd att måla.
Det stoppade dock inte henne. Ivana fortsatte att utvecklas i expressionistisk riktning och pendlade mellan att måla landskap, porträtt och kroppar i akryl. Vid sidan av konstnärskapet arbetade hon också som assistent åt ett barn med särskilda behov.
Men även om hon tjänade pengar var det inte tillräckligt. Ivana bodde fortfarande hos sina föräldrar och hennes önskan var att kunna börja hjälpa dem och ge dem något tillbaka. De som alltid hade funnits där vid hennes sida.
För nästan exakt sex år sedan fick hon därför en idé. Hon hörde av sig till sin farbror som bodde i Sverige och frågade om han trodde att hon skulle kunna hitta jobb här. Farbrorn som drev en restaurang svarade att hon gärna fick komma och arbeta hos honom. Bara någon månad senare flyttade Ivana till Gotland.
– Jag kände mig exalterad. Jag visste ju inte alls vad som skulle hända, säger hon.
Våren och sommaren passerade och Ivana arbetade på restaurangen och studerade svenska. Målandet hamnade dock i bakgrunden och det var först till hösten 2014 som hon greppade penseln igen. Då målade hon en av de tavlor som i dag hänger i Langska huset. En naken kvinnokropp utan huvud, omgiven av starka färger i mörkare nyanser.
– Jag vill fokusera på kroppen när jag målar och inte på ansiktet. Jag tycker att alla kvinnor är vackra och det spelar ingen roll om kroppen är tjock eller smal. Det som inspirerar mig allra mest är kroppar, säger Ivana.
Även om hennes tavlor gestaltar en mängd anonyma kroppar har de alla något gemensamt. I de energiska färgerna och oskarpa linjerna syns en ivrighet och en rörelse. Det är Ivana själv menar hon.
– Jag har en nervös och ivrig hand. Jag gillar att måla snabbt och expressivt, säger hon och illustrerar hur penseldragen får liv.
Kanske kommer den rörelsen till i samklang med musiken som hon alltid har på i bakgrunden när hon målar.
– När jag hör musiken försvinner jag någonstans och är bara i mina känslor.