– Det kan visslas på en cirkusföreställning i fem minuter, så länge som publiken är hänförd, men det är inte musik. Vissling kan vara som ett instrument och som en röst, säger Elena.
I helgen kommer hon att tolka låtar genom att vissla dem.
– Jag sjunger verkligen med min andra röst. Vi har alla två röster, vi kan sjunga med en och vissla med den andra, säger hon.
Hon har visslat sedan hon var barn och växte upp i en konstnärlig familj som uppmuntrade henne.
– Det var naturligt för mig och min pappa visslade också, men jag utbildade mig också inom musik. Det fanns inga kurser i vissling, men i rytm och harmoni och att läsa noter. Musik är ett språk som måste studeras för att kunna prata med andra musiker och för att förstå meningen med det vi skapar, säger hon.
Att föra in visslingen i musikvärlden har också brutit mot kulturella fördomar.
– I italiensk historia har det endast visslats på operan "Mefistofele", som betyder djävulen, och det är djävulen som visslar, berättar Elena.
När någon busvisslar på en italiensk teater är det likvärdigt med att bua ut de på scenen, men i den amerikanska traditionen är det snarare detsamma som en applåd.
– Det betyder motsatsen i USA, där de har haft visslerskor i historien, säger Elena och nämner en artist i suffragettrörelsen, som kämpade för kvinnors rättigheter.
– Alice Shaw var den första berömda visslerskan. Hon lämnade sin man och tog med sig sina döttrar för att turnera runt i landet, säger Elena.
Hon berättar att den första manualen om konsten att vissla skrevs i USA och att det där även fanns en skola för visslerskor.
– I Europa har vi en helt annan historia, säger hon och hänvisar till häxbränningarna, där kvinnor kunde anklagas och dödas om de visslade.
– Och i delar av Mellanöstern betraktas det fortfarande som oanständigt för kvinnor att vissla, säger hon.
Hon minns själv hur andra tittade på henne när hon visslade hemma hos italienska familjer och hörde hur andra flickor förbjöds att göra detsamma. Elena hänvisar till talesätt på italienska, engelska och ryska där kvinnor som visslar beskrivs som syndiga.
– Jag tror att det har med hur munnen är formad när man visslar, det ansågs inte vara passande. Det är så konstigt, när det är vår röst, säger hon.
Elena har spelat in tre skivor som följer hennes musikaliska resa, från de napolitanska rötterna med "Villanella alla Napoletana", som hon beskriver som en musikstil från 1500-talet.
– Villanella var dåtidens Michael Jackson, så den första poplåten kommer från Neapel. På första albumet finns låtar därifrån, säger hon, som följde de napolitanska influenserna vidare till folkmusiken i Sydamerika.
Hon har sedan länge arbetat med en paraguayansk musiker som ackompanjerar visslandet med harpa, men har också spelat i trio och kvartett. Bland annat med den svenska gitarristen Mats Hedberg, som är med på hennes tredje album. Ny musik uppstod när de möttes.
– Jag tänkte att det var dags att förflytta instrumentet från den klassiska eran och även använda elektroniska ljud, säger Elena som nu tolkar engelskspråkiga låtar från 60-talet.
Elena och Mats turnerar nu som en duo. De har bland annat spelat nedanför en bergstopp i Alperna, på en ambassad i Abu Dhabi, en jazzfestival i Sydkorea och en teater i Monte Carlo. Snart ska de spela och vissla sin repertoar i en kyrka på Gotland.
– Efter konserterna brukar nästan alla gå därifrån visslandes, som att de måste försöka, säger hon.