Varje år ger sig eleverna på folkhögskolans fotolinje i Hemse ut i verkligheten för att skildra en närliggande ort och människorna som lever där.
I fjol riktades kameran mot Silte, och i år är det alltså Sprogeborna som står modell. Eller ja, något poserande uppmuntrades det förstås inte till, för sockenprojektet är trots allt avsett som en övning i dokumentärt bildberättande. Resultatet kan ses på den samlingsutställning som visas i Sproges församlingshem lördag och söndag.
När Tove Sjögren, lärare och kursansvarig på folkan, ser bilderna samlade på ett och samma ställe slås hon av likheterna mellan Sproge och grannsocknen Silte.
– Det finns gott om kulturminnen och intressanta platser i Sproge, men ganska få har den som ett besöksmål. Som utomstående blir man så klart väldigt nyfiken: Vilka är det som bor här? Det var ju också därför vi åkte hit. För att ta reda på det, säger hon.
Ja, vem bor i Sproge egentligen?
– Företagsamma människor, uppfattar jag. Mycket gårdar och djur ... För mig är nog ändå nyckelordet generationsskifte. Vi har träffat flera som är födda under 80- och 90-tal som nu tar över föräldrarnas hus. Det är intressant det där, för i vissa fall ärver man inte bara fastigheten, utan även föräldrarnas bekantskapskrets och sociala sammanhang. Man får farsans jaktlag på köpet, liksom.
Ett svepande uttalande kan man tycka. Men det ligger i människans natur att generalisera, har Tove Sjögren noterat.
– De sockenbor vi möter är ofta väldigt intresserade av hur deras socken uppfattas av andra. Här i Sproge finns det till exempel en föreställning om att Ekstaborna upplever Sprogeborna som lite märkvärdiga.
Vem var det då den ortsbo som ärvde farsans jaktlag? Andreas Hemmander, bekant bland annat som gitarrist i dödsmetallbandet Overtorture, visar det sig. En av bilderna på utställningen visar honom med pappans jaktgevär, som numera är hans.
– Jag blev väldigt intresserad av att porträttera honom när jag hörde att han höll på med rävjakt – det lät lite exotiskt tyckte jag. Ännu mer intresserad blev jag när jag såg hans Facebook-bild och fattade death metal-kopplingen. Han såg så hård ut, men när vi väl träffades var han hur snäll och go som helst. Det fanns en intressant kontrast där som jag vill utforska, säger Axel Hilleskog, som tagit bilderna i fråga.
Fotoeleven Nerissa Björk fick i sin tur uppdraget att avbilda den föräldralediga klockaren Edith Olofsson.
– Först ville jag fokusera på föräldraledigheten och hennes yrkesroll, men efter hand kom projektet att handla mer om henne som person. Hennes tillvaro framstår som ganska lugn, i alla fall jämfört med det jag är van vid från Stockholm. Samtidigt slog det mig hur aktiv hon håller sig, och hur många olika sidor det fanns av henne, säger Nerissa Björk.
Den som någon gång provat på dokumentärt foto vet att det inte bara är att knäppa av ett kort. Hur man bemöter personen som ska fotograferas är minst lika viktigt – det insåg Lisa Lundmalm när hon kom hem till Gundela Viberg och Bo Olovsson.
– Det dröjde lite innan de sänkte garden. Förmodligen för att jag gjorde ett ganska osäkert första intryck. Där har jag mycket att lära, känner jag. Men till slut lossnade det, och jag fick uppleva farten, värmen och glädjen som finns på denna gård, säger Lisa Lundmalm.