När skrivande reportrar får en kamera i händerna kan man räkna med att följande inträffar åtminstone sju av tio gånger: Myndighetspersonen som intervjuas har placerats vid en skylt, så att fotot genast avslöjar i vilken egenskap han eller hon uttalar sig. Text i bild brukar det kallas, ett fenomen som vanligtvis orsakar besvärade miner när resultatet visas för en ”riktig fotograf”.
För oss ovana kan det dröja innan polletten trillar ner: Bilden har ett eget språk, och den som lånar från det skrivna ordets dialekt talar med brytning.
Samspel mellan text och bild finns det gott om på Siri Iversen-Ejves och Alicia Larssons nya utställning på Galleri Gotland. Det märks framför allt i Larssons abstrakta måleri. Hon arbetar huvudsakligen med akryl och blyerts – och det är där orden kommer in i bilden. Hennes kartongbitar (Larsson målar inte på duk) är fyllda med ord och fraser, slarvigt ditklottrade med penna.
Handstilen är svår att tyda. Det är så klart heller inte meningen att hennes konst ska läsas som en myndighetsskylt. Larsson erkänner att hon knappt vet själv vad hon har skrivit; hon jobbar impulsivt och är vidöppen för ögonblickets infall.
Alicia Larsson använder alltså text som ett slags råmaterial i sina bilder. Ändå handlar det inte om text i bild – åtminstone inte det på där banala sättet som får fotografer att rynka på näsan.
I Larssons konst kvittar det vad orden betecknar; skrivtecknen fungerar som motiv oberoende av deras betydelse. Man kan jämföra tillvägagångssättet med kalligrafi. Kanske är det en nyckel till att förstå vad Larsson pysslar med, för även i akrylpartiernas grova och böljande penselföring finns något som påminner om den japanska och kinesiska skrivkonsten.
Hos Siri Iversen-Ejve är textkopplingen inte lika uppenbar. Även hon skriver in sig i det abstrakta måleriets tradition. Uttrycket är möjligen lite mjukare och mer harmoniskt än Alicia Larssons. Bilderna föreställer inget särskilt, men får i varje fall mig att tänka på landskap, moln, hav och mikroorganismer.
Skriftspråket gör entré först när man kastar ett öga på verkförteckningen och noterar titlar som ”En längtan efter att nytt liv ska bli till, en insikt som kommer att komma”. En tavla måste ju heta något; därför är det inte motiverat att göra en stor sak av titlar i alla lägen.
I det här fallet tycks dock namnet vara del av den konstnärliga processen. Där finns också en likhet mellan Siri Iversen-Ejve och Alicia Larsson: Iversen-Ejve använder inte språket för att förtydliga sin avsikt eller förklara vad vi förväntas se på dukarna.
Titlarna har i själva verket motsatt effekt: De öppnar för alternativa tolkningar och ger bilderna en mångtydig dimension.
Som bokstavstroende är jag kanske rätt målgrupp för denna typ av konst. Å andra sidan har jag svårt att föreställa mig att den skulle orsaka några besvärade miner bland dem som är mer flytande i sitt bildspråk.