Hundraårsdagen av olyckan närmar sig. GA har stämt träff i Kräklingbo med John Stövring som samlat uppgifter om minörens öde. Med sig har han sin 94-åriga svärmor Barbro Ahlqvist, en gång drivande kraft när KA 3:s förbandsmuseum skapades och även hon med initierade kunskaper om Gunnar Janze och hans familj. För att hitta minnesstenen som rests på olycksplatsen har vi med oss hembygdsföreningens ordförande Ingemar Nyström och hans fru Ann-Mari Rickardsson. Det ska visa sig att även Ann-Mari har en koppling till olyckan.
Minnesstenen står långt från allfarvägarna. Det blir en färd på smala och ojämna grusvägar genom hagar där lammen njuter i vårsolen. Askskottssjukan har gått hårt åt träden längs vägen mot Skarnviken. Efter ett tag öppnar sig landskapet och vid en vacker strandäng skymtar vi stenen mellan några träd, och det ser ut som en liten stig leder fram mot minnesplatsen.
– Det är inte många som kommer hit. Det är lammen som gjort stigen, tror Ann-Mari.
Man kan undra hur landskapet vid Skarnviken såg ut den där majdagen 1918, då sergeant Gunnar Janze försökte desarmera den mina som bonden Lars Jakobsson hittat på stranden.
På Östergarnslandet kom kriget riktigt nära sommaren 1915, då den tyska minkryssaren Albatross jagades in på svenskt vatten för att grundstöta nära Herrvik.
Minorna var också återkommande påminnelser om det pågående kriget. Under första världskriget lades mängder av minor ut i Östersjön. Många slet sig och drev iland längs kusterna. Fårösunds kustartilleridetachement hade som uppgift att ta hand om minor som hittades längs Gotlands kuster. Åren 1915-1917 oskadliggjordes över 400 minor.
35-årige Erik Gunnar Janze hade på morgonen fredagen den 3 maj 1918 tagit tåget till Dalhem och därifrån cyklat med sin lilla verktygsväska mot Skarnviken i Kräklingbo. Han var en van minör som under sin tid vid kustartilleridetachementet oskadliggjort ett 30-tal minor på egen hand.
På en åker mötte Gunnar Janze bonden Lars Jakobsson som hade hittat minan och larmat kustartilleridetachementet. Lars Jakobsson fick avbryta vårsådden och tillsammans med Janze och drängen Anton Westman bege sig till fyndplatsen.
Drängen beordrades mot sin vilja att ta skydd bakom en stenmur på behörigt avstånd. Gunnar Janze uppmanade bonden Jakobsson att ta skydd innan han på sedvanligt sätt grenslade minan för att med sin lilla hammare lossa tändröret.
Minan var av en obekant typ för Janze. En rysk vaktmina som visade sig ha en försåtlig konstruktion som gör att det går inte att lossa tändröret utan att minan detonerar. Klockan 12.35 hördes en kraftig smäll över hela Kräklingbo. Minan hade exploderat och fullständigt förintat minören. Även Lars Jakobsson omkommer, men drängen Anton Westman överlever i skydd bakom muren.
Olyckan i Kräklingbo gav dyrköpt erfarenhet om den nya typen av minor. När löjtnant Daniel Bengtsson en tid senare ska desarmera flera minor av samma typ som flutit iland i Ljugarn är han försiktig – och överlever. Men det är inte förrän en mina som flutit ända in i Slite hamn tas om hand som den lömska mekanismen avslöjas. Minan är trasig och genom det kan tändanordningen undersökas.
Dödsolyckan i Kräklingbo utreds snabbt och två veckor senare ligger en rapport på kung Gustaf V:s bord. Kungen uppmanar riksdagen att bevilja Gunnar Janzes änka Hermanna pension med 400 kronor om året, och därutöver 200 kronor vardera till barnen Maj Inez och Sven Erik. Maj Inez är två år när olyckan inträffar och Sven Erik två månader. Familjen hade redan före olyckan mist två söner.
Barbro Ahlqvist lärde känna Hermanna Janze redan på 1950-talet, och de höll sedan kontakt många år.
– Hermanna var en fantastisk kvinna, varmhjärtad och en mycket skicklig sömmerska, berättar Barbro.
När Hermanna Janze fyllde 70 år 1957 tog Barbro och Gunnar Ahlqvist med henne för att återbesöka minnesstenen. Hon ville då även se Lars Jakobssons grav på Kräklingbo kyrkogård, och där träffade hon av en slump Jakobssons änka Ingeborg som redan året efter olyckan gift sig med drängen Anton Westman.
När GA är med blir det åter ett märkligt möte för Barbro Ahlqvist. Ann-Mari Rickardsson är nämligen barnbarn till Anton och Ingeborg Westman.
– Anton och Ingeborg fick tre barn, min mamma Inga-Britt och hennes bröder Gösta och Arild, berättar Ann-Mari när hon står vid samma gravsten där de båda änkorna möttes 1957.
Gunnar Janzes kvarlevor, som rymdes i en trälåda, fick en bonde ta med till Fårösund och överlämna till Hermanna. Det var kanske inte så pietetsfullt, men vägdes upp av en desto ståtligare begravning. En insamling gjordes till en svart marmorpelare på Bunge kyrkogård. Den har inskriptionen ”Sergeanten vid K Kustartilleriet Erik Gunnar Janze f 1/11 1882 d 3/5 1918. Fallen i uppoffrande kamp mot minfaran. Kamrater och vänner reste vården”.
Lars Jakobssons familj och Torsburgs hembygdsförening ombesörjde att en minnessten sattes upp på platsen för olyckan. När den kom på plats finns ingen uppgift om, men årtalet 1976 då stenen lagades finns inristat i sockeln. På stenen står: ”På denna plats förolyckades vid oskadliggörandet av en ilandfluten mina den 3 maj 1918 Lars Jakobsson och Gunnar Janze.
Barbro Ahlqvist skrev i hembygdsförbundets tidning Spördagar om olyckan vid Skarnviken i samband med 80-årsminnet 1998. Efter det har John Stövring för Gotlandskustartilleristernas kamratförening sammanställt ett häfte om olyckan och om familjens Janzes öde. Mer om Janze och minorna längs Gotlands kuster finns även att läsa på den försvarshistoriska webbplatsen tjelvar.se.