Snön yr i luften i övre Fröjel och Johanna Svanborg är inte ledsen över det. I hennes nya liv tillsammans med Vasaloppsåkaren Olof Hansson handlar mycket om tillgången på just snö. Att livet tagit nya vändningar kan hon också tacka sin debutroman ”Skalets röda strimma”. Boken har hittills sålts i 10 000 exemplar och översatts till tyska och engelska, trots att inget av de etablerade förlagen nappade.
– Jag vill ge ut alla mina böcker själv, då har jag koll på vad som sker. Jag tryckte 800 exemplar, men har fått trycka om den flera gånger, säger Johanna Svanborg.
Boken har köpts av Storytel och lästs in av Susanne Alfvengren.
– Det var stort och jag fick som jag ville, säger Johanna och berättar att hon kämpat hårt och som egen förläggare lyckats få in boken i basutbudet till landets bokhandlare.
Två erbjudanden om att få köpa rättigheterna till filmversionen väntar också i den närmaste framtiden.
I juni i fjol stängde Johanna Svanborg sin klädaffär i Klintehamn, för att skriva på heltid.
– I början var det konstigt att säga att jag är författare, men jag har vuxit in i rollen, säger hon.
Varje vecka hör läsare av sig efter att ha läst ”Skalets röda strimma”. Bland dem många poliser, som enligt Johanna uppskattar beskrivningarna av poliser som människor fyllda utav känslor.
– De undrar när del två kommer. Jag har ett arbetsnamn och något med vit ska den heta, avslöjar Johanna, utan att säkert veta när uppföljaren i en planerad serie om fyra delar ska släppas.
Klart är ett grundmanus och detaljerad research som hon gjort på bland annat krematoriet och bårhuset.
– Jag har sett allt. Ska jag kunna skriva om det måste jag ha sett och känt dofterna. Om man tyckte ettan var läskig ska man inte läsa tvåan, den är ännu värre, säger hon.
Det nya livet utan klädaffär innebär tid att sitta uppkrupen i den stora soffan i kalkstenshuset i Fröjel. När storyn blir riktigt läskig påverkas Johanna själv och får svårt att sova.
– Jag kollar under sängen och att dörrar och fönster är stängda. Då är jag rädd på riktigt och får de rätta känslorna, förklarar hon.
Två av huvudpersonerna, poliserna och kusinerna Torsten och Bengt, ingår i flera nya bokprojekt. Dels som pensionerade poliser i en serie romaner, men också som unga i en serie pekböcker för de minsta och barnböckerna ”KockoBengan och Torsten med borsten” för unga läsare med dyslexi. Johanna har själv dyslexi i släkten och att det tog flera år i skolan innan det upptäcktes att hon behövde glasögon har påverkat henne.
– Jag kände mig fullständigt värdelös. Vi var två i Sanda skola som hade tandställning och glasögon – jag hade båda, säger hon.
Revanschkänslan blev desto större när hon 13 år gammal i årskurs 7 fyllde skrivhäfte efter skrivhäfte med bestialiska mord, som läraren läste högt ur inför klassen.
– Efter det är det inte många som har satt sig på mig. Jag brukar tänka att om jag inte tror på mig själv, vem ska då göra det, säger Johanna Svanborg.