Föreställning
Gotlandsmusiken, Länsteatern på Gotland, Musikaliska sällskapet, Camerata Nordica
Historien om en soldat
Länsteatern, 29 september
Jag anar i regel oråd när det skryts om att en person gör alla roller i en föreställning. Mardrömsexemplet: En skådespelare som skuttar infernaliskt mellan två eller flera kryss på scengolvet, lobbande repliker fram och tillbaka i utdragna bågar. En gymnastisk bragd? Visst. Bra teater? Övningen brukar tära lika mycket på skådespelarens benmuskler som på publikens tålamod. När Stina Ekblad beträdde länsteaterns tiljor under den gångna helgen spelade hon såväl soldat som djävul i Gotlandsmusikens uppsättning av Igor Stravinskijs musikaliska monolog "Historien om en soldat". En solklar varningsflagg alltså.
Vi har dessutom att göra med ett ganska egendomligt stycke. Det påpekas ofta att "Historien om en soldat" skrevs mot bakgrund av första världskriget. Ändå hör vi förvånansvärt lite kanonmuller i denna historia om en soldat som råkar möta satan själv på vägen hem från slagfältet. Djävulen föreslår ett byte: Soldatens gnisslande fiol mot ett liv i lyx. Berättelsen har inspirerats av en folksaga och det märks på sensmoralen: Var nöjd med det du har. Jämfört med den litteratur som skrevs vid samma tidpunkt blir det en smula banalt. Men liknelsen är givetvis orättvis. Stravinskij var tonsättare, inte författare. Och i musiken finns samma oro och rastlöshet som i skyttegravarna. Ibland sticker den upp sitt huvud, ibland gömmer den sig i tryggare tongångar – men krigets spruckna fiol tystnar aldrig i "Historien om en soldat". Det finns också en bokstavlig fiol, och i söndags spelades den galant av Joachim Cumont-Vioque.
Mest imponerande är ändå Stina Ekblad; här föll inga bollar platt till marken. Hon gör entré i en byxdress av vd-snitt och ser ut som nidbilden av näringslivets starka kvinnor. Gestaltningens grovhuggenhet är dock illusorisk. Ekblad skuttar inte mellan några kryss, snarare vaggar hon följsamt mellan djävulens och soldatens roller, som ett träd i vinden. Övergångarna blir mer diskreta än vi är vana vid; emellanåt kan det rentav vara svårt att skilja djävulen och soldaten åt. Helt avsiktligt, gissar jag. Ekblads finstämda spel präglas av samma inre klyvnad och vilsenhet som partituret. Av intervjuer förstår jag att hon föredrar att se sin kropp som en instrument. Jag är benägen att ge henne rätt.
