Hjördis Petterson tillsammans med Stig Järrel i en uppsättning av ”Min fru går igen” på Vasateatern i Stockholm.
Ja, med sina runt 140 filmroller är alltså Hjördis Petterson (1908-1988) den kvinnliga skådespelare som synts i flest svenska filmer – någonsin. Och det var i Visby allting började. Närmare bestämt på Viktoriabiografen på Mellangatan, där den 12-åriga bagardottern ryckte in som stumfilmspianist. Vägen skulle sedermera bära till fastlandets stora scenhus och namn som Gösta Ekman den äldre och Karl Gerhard.
Det var kupletternas och revyernas tid. Det vill säga: En annan tid. Kanske är det därför Hjördis Petterson med tiden blivit en doldis, till och med på sin hemö.
– Om någon hade gått ut på en svensk scen i dag och gjort det hon gjorde, då skulle publiken förmodligen tycka att det kändes lite dammigt. Det är synd, för Hjördis Petterson var verkligen en av de stora, säger Hans Marklund.
Hans Marklund har samarbetat med en lång rad stora namn inom landets nöjesliv, däribland Lill-Babs, Peter Jöback och Sissela Kyle.
Han är regissör, för stunden knuten till länsteatern, som under våren ger föreställningen ”Hjördis Petterson – En stjärnas liv” i samarbete med Gotlands Jazztrio. Det rör sig om ett stycke berättar- och musikteater, där publiken får följa den gotländska skådespelaren på en resa genom livets fram- och motgångar.
I titelrollen syns Stina Nordberg.
– Jag är född två år efter att hon gick bort. För mig har hon nog främst varit ett namn som man stöter på då och då. Ja, så har man väl sett nån av hennes gamla filmer i ögonvrån genom åren, men uppriktigt sagt har jag inte haft så bra koll på henne, säger hon.
”Under arbetet med den här föreställningen har jag insett att hon var så mycket mer än en argbigga”, säger Stina Nordberg.
För sin samtid var Hjördis Petterson mest känd för radio- och filmserien om Lille Fridolf, där hon blev ”satkärringen” Selma med hela svenska folket.
– Hon fastnade tyvärr lite i den bilden. Under arbetet med den här föreställningen har jag insett att hon var så mycket mer än en argbigga. Det som förvånade mest, frånsett hennes produktivitet, är hur öppen hon var kring de mörka stråken, alkoholismen till exempel. Hon var en människa som stod för sina misstag, säger Stina Nordberg.
Regissörens Hans Marklund håller med.
– När man läser hennes självbiografi studsar man hela tiden till på meningar som liksom öppnar nya lager i hennes personlighet. Det är de glimtarna vi hakat upp oss på i föreställningen.
Hjördis Pettersons rönte stor uppmärksamhet när hon berättade om sina alkoholproblem i tv-programmet ”Gäst hos Hagge” 1975.
Hans Marklund och Stina Nordberg har varit måna om att inte försöka imitera Hjördis Pettersons sätt eller spelstil.
– Vi strävar efter ett tilltal som känns mer naturligt för en modern publik. Då blir det också lättare att ta till sig svärtan när den gör entré, säger regissören.
Ju mer Stina Nordberg läst på, desto mindre verkar också avståndet mellan då och nu.
– Hjördis pratade ofta om hur orolig hon var för vad kritikerna ska tycka. Och där kan man ju känna igen sig som frilansande skådespelare. Sen är det den där känslan att komma från en plats som Gotland, där alla på nåt sätt hejar på en och vill att det ska gå vägen för en. Det känner jag av, och jag tror att Hjördis gjorde det också.
Hjördis Petterson blev känd som ”satkärring” i Lille Fridolf. Själv ville hon helst bli ihågkommen för rollen som Madam Flod i ”Hemsöborna”, som finns med på ett hörn i länsteaterns nya föreställning.
Hans Marklund dristar sig till en framtidsspaning.
– Gotlänningarna kanske gör en föreställning om dig om 100 år Stina?
– Det vore helt sjuk i så fall! Men jag kan faktiskt tänka ibland att Hjördis tittar ner på oss från sin himmel. Säkert med en del invändningar, men också med lite stolthet. ”En föreställning om mig? Maxat!”
”Hjördis Petterson – En stjärnas liv” spelas fram till maj på länsteaterns scen i Visby.