Musikal en mardröm för pedanten Gustafsson

Det är drygt en vecka kvar till premiären när vi träffar Robert Gustafsson i sminklogen på Oscarsteatern där han steg för steg, med hjälp av maskören David Julio, förvandlas till en medelålders Broadwayaktris. Och ännu har inte alla bitarna i föreställningen fallit på plats.

– Känslomässigt är det en katastrof, teoretiskt är det möjligt och historiskt sett så är vi fas – men det känns som total panik.

Efter 30 år som en av Sveriges främsta underhållare har Robert Gustafsson fortfarande premiärnerver.

– Jag blir väldigt nervös – om jag inte blir nervös, då är det något som saknas. Det är farligt att luta sig för långt bak på sin rutin. Man är inte så bra som man tror, säger han.

Blir generad

I fallet "Tootsie" är det dessutom långt fler parametrar att hålla styr på än de egna replikerna. På scenen i musikalkomedin finns förutom skådespelare en stor orkester och dansensemble.

– Det är just därför jag alltid har haft svårt för musikaler och undvikit dem eftersom jag är kontrollfreak och perfektionist. Jag blir generad av musikaler, det är alltid ett moment för mycket i dem och allting blir halvbra, säger Robert Gustafsson och fortsätter:

– Skådespelarna agerar stolpigt och konstigt och precis när någon ska säga något viktigt så brister de ut i sång i stället. Men alla som älskar som musikaler verkar se bort från sådant…

TT: Så vad fick dig att tacka ja till den här rollen?

– Ha, ha, ja, det kan man fråga sig. Men det är en musikal med story, man kan ta bort all musik och spela den som talpjäs och det skulle fungera ändå. Det som fick mig att gå loss på rollen är att spela en person som inte är jag, som i sin tur spelar en person som inte heller är han. Den dubbelbotten gillar jag.

– Sedan driver den dessutom med musikalformen i sig, vilket är extra kul för mig, säger Robert Gustafsson.

Känner igen sig

Sydney Pollacks dramakomedi "Tootsie" hade biopremiär 1982 och blev en stor publik- och kritikerfavorit. Dustin Hoffman spelade huvudrollen som skådespelaren Michael Dorsey, en man med talang men utan hyfs och självinsikt vilket har gjort honom omöjlig i branschen. Han skapar därför ett kvinnligt alter ego, Dorothy Michaels, för att över huvud taget kunna få några jobb.

2019 blev filmen även Broadwaymusikal och det är den som nu sätts upp på Oscarsteatern i svensk översättning av Calle Norlén. För regin står Edward af Sillén.

– Michael Dorsey är som jag var för 20 år sedan – otålig, pedantisk och kräver mycket av sin omgivning. En obetänksam person som blir arg och säger för många sanningar, i den delen kan jag känna igen mig, säger Gustafsson och fortsätter:

– Han ska vara 48 år i föreställningen och jag är ju 57 nu så han är väl kvar där jag var innan jag mjuknade och blev snäll, säger han och skrattar.

Relevant även i dag

Historien om en man som klär ut sig och låtsas vara kvinna fungerar enligt Robert Gustafsson även 2022, trots att det som i början av åttiotalet möjligen kunde ses som rafflande i fenomenet för länge sedan är förbi.

"Tootsie", menar han, driver lika friskt med både patriarkatet och feminismen – utan att bli en könspolitisk pekpinneföreställning.

– Det är i första hand en musikalkomedi, men den känns ändå aktuell och tänkvärd med det vi vet och kan och utforskar i dag med bland annat hbtq och människor som inte trivs i sin kropp.

– Om rollerna hade varit de omvända, att Dorsey var en kvinna som klätt ut sig till man och fått roller, respekt och kärlek, det hade varit helt ointressant, som att slå in en öppen dörr. "Det är ju så det ser ut i branschen", skulle många säga.

I Hoffmans fotspår

Det är andra gången som Robert Gustafsson tar sig an en Dustin Hoffman-roll. 2013 på Rival och hösten 2021 till våren 2022 på Oscarsteatern spelade han Raymond Babbit i "Rain man".

– Jag var väldigt imponerad av honom redan som ung för hans kameleont-förmåga i filmer som "Mandomsprovet", "Little big man" och "Papillon", och sedan golvades jag av "Rain man" eftersom jag själv har haft en bror med diagnoser.

– Äntligen var det någon som kunde gestalta det på ett trovärdigt, kärleksfullt och ändå roligt sätt. Det var det vi försökte ta fasta på i vår föreställning också, säger han.

TT: Hur tar man till sig en roll som varit en stor filmsuccé och gör teater av den?

– Jag brukar aldrig vilja titta på filmen i förväg, jag ser den först efteråt. När jag såg "Rain man" blev jag nästan lite irriterad för att jag tycker att Hollywoodifieringen missar mycket av det roliga och intressanta i historien.

Snabba klädbyten

I välbekant privatteatermanér är även "Tootsie" till stora delar en klassisk situationskomedi där det knackas på dörrar och växlas friskt mellan rollfigurerna under föreställningen, vilket ställer höga krav på logistiken bakom scen.

– Det är en härdsmälta varje gång, skulle skorna eller peruken av först? Jag har 4 påklädare, ett byte är på 36 sekunder när jag ska gå från Michael i jeans, skjorta och gympadojjor till Dorothy i full gala. Inget klädbyte tar längre än en minut, berättar Robert Gustafsson.

TT: Har du lärt känna nya sidor hos dig själv genom att spela kvinna?

– Jag älskar ju kroppsspråk och det händer något med sättet att föra kroppen när man känner perukens tyngd och örhängena som dinglar. Bysten gör att du sträcker på dig och får en annan hållning, säger han, och rättar till ett veck i den blå klänning som han just krängt på sig.

– Vi har väl alla både manliga och kvinnliga sidor inom oss och jag kan i alla fall förstå på ett teoretiskt plan vad det innebär att vara kvinna, men fan vad vi är olika, sedan får folk säga vad de vill.