För, jo, visst förtjänar han det epitetet, Sollerman. Sina första artiklar skrev han i april 1956, då i Gotlänningen, och alltjämt är han verksam skribent, bland annat genom ”Minns du det här”-spalten i Gotlands Tidningar varje vecka. Från en gammal knattrande Halda till dagens trilskande datorer.
Men för att ta det från början. Det var som sagt sjöman han skulle bli.
– Jag och min kusin Lasse (som sedan blev kapten Sollerman på Gotlandsbåtarna) kajkade runt i Klinteviken i en tvåmänning när vi var små, efter det var jag helt inställd på att gå till sjöss, säger Ola.
Det var havet som drog, den obrutna horisonten, den tänka friheten på världens alla hav. Så han gick sjömansskolan i Visby och hade redan innan utbildningen var klar en utlovad tjänst på ett Broström-fartyg.
Men så var det den där synundersökningen på lasarettet, han hjälpte en kompis dit som fått problem med ögonen och varför det blev som det blev vet han inte.
– Om de tog fel på oss eller något, men jag fick i alla fall synen undersökt, vilken visade sig för dålig. På den tiden var man tvingen att ha perfekt syn för att bli sjökapten.
Dörren mot sjön plötsligt stängd, Ola stående på gatan utan en enda idé om framtiden.
...men vänta nu, var inte farbror Pelle Sollerman chefredaktör på Folkbladet!? Jovisst var han det!
– Så jag gick dit, blev visad till Gotlänningens redaktion istället, jag tror inte han trodde på mig, men där, på Gotlänningen, träffade jag Henning Jacobsson, chefen, som sade ”du kan börja på måndag”.
Sedan dess, i april 1956, 63 år i vår, har Ola Sollerman publicerat mångtusentals artiklar i Gotlands Tidningar och dess förlagor.
Det kunde inte blivit bättre, tycker han. Han har trivts bland ord och meningar, att berätta om folk och samhällets utveckling.
– Det har varit omväxling, jag har fått träffa massor av folk, varit i varenda socken och gjort reportage.
Och än i dag är du verksam?
– Ja, vad ska jag göra, då? Jag kan inte tänka mig att sluta skriva. Och så jobbar jag en del med Skeppargillets medlemsblad, jag kan riktigt längta till att börja skriva de artiklarna.
Som skribent är han självlärd, knappt någon på redaktionen tog hand om honom när han var ny. Med tiden har han utvecklat ett språk som är klart som rinnande vatten, det enkla är det bästa.
– Då i början, jag skickades ut på jobb med en gång, det var aldrig någon planering, aldrig att man hann läsa på. Många gånger hade jag inte en aning om vem jag intervjuade och varför, skrattar han.
Som när han blev sittande på tu man hand med kronprinsen, nuvarande kungen.
– Jag var aldrig bra på att ställa frågor, jag tänkte jag lyssnar på GA:s och radions intervjuer, men de kom inte dit, så där satt jag ensam med prinsen.
Kändisar och så kallat ”vanligt folk”, politiska skeenden, olyckor, brott...allt har han skrivit om, mycket kvälls- och helgjobb då hustrun Lena, som han träffade för 57 år sedan, fått vara ensam hemma.
Huvudspåren har ändå varit kultur, historia och sjöfart. Under flera år publicerade han en sjöfartssida i GT och på kultursidorna har han flitigt bevakat utgivningen av inte minst gotlandica. Det är ett personligt intresse, i hemmet finns 70 hyllmeter gotlandsböcker, varenda rad har han läst.
Nu fyller han 80, Ola. 60 var okej, 70 också, men 80, nej nu börjar han bli gammal, tycker han.
Ibland har han svårt att orka, men han är fast besluten om att träna upp konditionen.
Så Ola, vi säger grattis, vi få gamla kollegor som är kvar på redaktionen som fått äran att jobba ihop med dig. Kom upp på en kopp kaffe när helst du vill, du är alltid väldigt välkommen.