Iförd karaktäristisk huvudbonad, tog hon scenplats i en stol invid ett litet bord med två dricksglas och ett tänt ljus, och lade en laddad textpärm framför sig.
Det blev en oväntat lång och något ojämn spelning. Två timmar klockar bandet in på och det innebär plats för låtar från olika årgångar. Hon inleder med ”Composing” och redan som andralåt kommer en av hennes mesta klassiker, ”Going home”, som hon kommenterar med ”Den här är jag trött på”, och ber om allsångshjälp.
Mindre trött är hon förhoppningsvis på de låtar hon spelar från sitt senaste album, det 12:e i ordningen, ”Sunrise”. ”Tyckte ni om den”, undrar hon efter nya ”Mirage”. Och de nya låtarna fungerar redan i låtlistan, flera av "Sunrise"-låtarna är vackra men känns även musikaliskt nyskapande.
Sophie Zelmani har ett ovanligt publiktilltal i mellansnacken, blandar små anekdoter och nonsens med udda reflektioner över vardagslivet. Och bandpresentationen, som kommer tidigt, är ovanligt utförlig och personlig.
Ett inslag som dock kan strykas är när hon ungefär halvvägs låter publiken ropa önskelåtar. Majoriteten av förslagen avfärdas med att låten kommer senare, redan är spelad eller med ett ”Usch, den tycker jag inte om”.
Den första önskade hon kör, ”Yes I am”, hörde inte undertecknad att någon titelropade. Den andra önskelåten ber hon om texthjälp med via en mobil på första raden. Det hela känns riggat, drar ner tempot och kan med fördel strykas från showen.
Med sig i musikruinen hade hon ett band bestående av tre återkommande musiker; Lars Halapi-gitarr, Thomas Axelsson-bas och Peter Korhonen-trummor. Samtliga har följt henne under tjugotalet år.
Till denna veterantrio har tillkommit nykomlingen Albin Grahn på keyboard. Men han spelar också på det som komp till Zelmani något oväntade instrumentet trumpet. Oväntat i och med att Sophie Zelmani står för en lågmält präglad, tydligt textad och ofta långsam musik.
Men med ojämna mellanrum biter Lars Halapi ifrån med sin gitarr och nu tillför således Albin Grahn markanta accenter via sin trumpet. Kvällens bästa är ”Dreamer” med vasst trumpetintro och snyggt sångarrangemang.
Sophie Zelmani sjunger växlande sittande/stående, emellanåt spelar hon gitarr och någon gång maracas. Hon sjunger på sitt karatäristiska, lågmält tydliga, ibland närmast viskande sätt. Hennes musikform har sin grundstyrka i just det avskalat spröda men den kan också emellanåt resultera i en blandning av minimalistiskt ös och en brännande intensitet när det fungerar som bäst.
Som sämst blir det mer av en trygg seans för de invigda när några låtar saknar den inneboende dynamik som medför att de inte lyfter från det enbart utslätat stillastående.
I S:t Nicolai lyckades hon och bandet, oftast, hitta den fungerande blandningen som gör att hennes material känns helt eget i sin musikaliska inriktning.