På festivalen Escape from the Stockholmsvecka sommaren 2013 klev bandet Jivin’ Sister Fanny upp på scenen men gick av som The Dogmen, en metamorfos live inför publiken i Tofta med eldiga gitarrer och attack i refrängen.
Men det startade naturligtvis bra mycket tidigare än så, redan under 70-talets glam-era, när Bowie, Mott och Bolan snurrade på tallrikarna och sedan punken med Ramones, Clash och Iggy & The Stooges, såddes de allra första fröna till det som kom att bli The Dogmen.
Per Seigerlund lirade gitarr i Urban Släke, Mats Sundberg skötte basen i Trix och i Nynäshamn växte Per Rosén upp med samma ideal.
De sammanstrålade som sammanstrålningar ofta sker, för att någon kände någon och så blev det som det blev.
– Jag har lirat i band sedan jag var 16, är jag inte med i ett band fungerar jag inte riktigt. Låtskrivandet blir som en behållare att ösa ner hela livet i, säger Per Rosén.
Det är han, tillsammans med Per Seigerlund, som skriver de allra flesta låtarna; låtar med titlar som ”Cheap guitars and stolen riffs” och ”In it for the fun”.
De baxar med dem till replokalen på norr i Visby och där, mellan ljuddämpande mattor, vässas de till sin slutliga form.
Dogmännen säger att de letar efter en ”Iggy Pop”-känsla i sin musik, skitigt, slamrigt och fyllt av energi, den attack de alla har i benmärgen.
– Man behöver inte krångla till det, vi kör bara, vi sjunger på engelska, det blir lite på låtsas, då kan man släppa loss, säger Rosén.
Uppåt en 40 låtar har bandet samlat på sig, det blir som en ond spiral, ont om speltillfällen gör att låtmängden fylls på i repan...tills de till slut är överhopade med originalmusik.
Det är just det The Dogmen nu försökt råda bot på. De hade lite stålar och bokade en helg i Sandkvie-studion, det kunde blivit två låtar, det kunde blivit 13, allting var öppet, det blev sju.
Live i studion, one, two, three, four, sedan åkte de bara, snabbt och skitigt, quick and dirty, så kom det och att heta, albumet. ”Quick and dirty”.
Johannes Hedlund är tio år yngre än de övriga tre, har Pixies och Smashing Pumpkins i bagaget, lirade en gång i tiden i Sonny Crocket och gjorde sitt första Dogmen-gig på den där Escape-festivalen och är tämligen tydlig med vad han tycker:
– Folk behöver det här, de behöver oss, för fan, så är det bara!
The Dogmen är som en andra familj för Seigerlund, Rosén, Sundberg och Hedlund. Precis som det blir för alla som spelar i band.
Musiken är en aldrig hackande motor, men ungdomens folköl är utbytt mot kaffe och hembakt och samtalen möjligen av djupare art än förr.
– Med bandet pratar man om sådant man inte pratar om med någon annan. Jag lade av att lira när jag var 17, men när jag kom igång igen...fan vad jag saknat det, säger Mats Sundberg.
Att lira rock är alltså inte bara en identitet, det är jävligt kul också!
”Quick and dirty” ges ut digitalt i dag, fredag. Eventuellt trycks skivan även i vinyl, det ligger ännu i framtiden.
I morgon, lördag, spelar The Dogmen live tillsammans med Twin Pigs på klubben ”Wall of Sound” på Wisby Hof i Visby.