”Ön Furillen är något mindre än Manhattan och den befolkas inte av människor. Den befolkas av kaniner. Huvudsakligen åtminstone.” Citatet är hämtat ur boken ”Nortons filosofiska memoarer” berättad av Norton genom husses penna. Den beresta hunden var Håkan Nessers följeslagare i elva år, en ovillkorlig kärleksrelation som hyllas i boken: ”Utan hund mår folk inte bra. Så ligger det till, mer komplicerat än så är det inte, det här med liv och död.”
Nu kommer valpen Milton springande och möter oss på uppfarten till huset, en rhodesianridgeback eller afrikansk lejonhund som den också kallas – samma ras som Norton var. Han är bara några månader gammal och den korta gyllenbruna pälsen är solvarm och len som sammet. Husse kommer gående på grusgången strax efter med en picknickkorg och dukar upp koppar, kaffetermos och mazariner på terrassen utanför gästhuset med två rum, som från utsidan påminner om skyddsrum. Längs stenmuren klättrar klarröda rosor som paret Nesser, Håkan och Elke, planterade när de byggde huset på Furillen för drygt tio år sedan.
– De verkar oberörda av torkan, säger han och tittar upp mot den molnfria skyn med en stilla önskan om regn.
– Elke har planterat flera träd och de måste ju ha vatten. Det där ser ut som olivträd, men det är nog något annat, säger han och pekar på plantorna i en rostig vagn från kalkstenindustrins dagar.
Det mesta som sker i livet är slumpens spel, menar Håkan Nesser. Första gången han kom till Furillen var en sen höstkväll för femton år sedan. Han hade varit med under inspelningen i Kustateljén i Fårösund och på Fårö av en film baserad på en av hans tio böcker om kommissarie Van Veeteren med Sven Wollter i huvudrollen.
– Efter inspelningsdagen skulle teamet åka till ett speciellt ställe för gemensam middag. Vi anlände hit i mörkret och jag hade ingen aning om var vi befann oss. Vi åt på Fabriken Furillens restaurang och gick och la oss i våra hotellrum, berättar han och fortsätter:
– Jag vaknade mitt i natten, tittade ut genom fönstret och såg de märkvärdiga slagghögarna. En fullmåne gled fram bakom tornet intill och under några sekunder trodde jag att jag var död. Om jag hamnat i himlen eller helvetet var svårt att säga, kanske i ett gränsland där emellan.
Han skrattar.
– Det var suggestivt, ödsligt och kargt. Den siluetten finns ju ingen annanstans.
En sommar ett par år senare hade Håkan och Elke några lediga dagar över innan de skulle börja jobba, och bestämde sig för att resa någonstans.
– Jag vet ett ställe! sa jag, och så åkte vi hit. Under en promenad råkade vi få syn på en skylt på en tallstam, där det stod ”tomt till salu.” Här kanske man skulle kunna ha ett litet sommarställe, sa Elke då.
Så vidare litet blev det inte, men det första fröet såddes med den tanken. Första sommaren som de bodde på Furillen hade de köpt en eremitkoja, en sådan som även finns på olika undangömda ställen på halvön och hyrs ut av Fabriken Furillen. Den knappt tio kvadratmeter ”stora” kojan, inredd med en säng och en kamin, står fortfarande kvar på tomten en bit ifrån trevåningshuset som mäter nästan tolv meter på höjden men som knappt syns från vägen eftersom det är beläget bakom en vall.
– Folk tror att huset är hundra år gammalt, men det har stått här i knappt tio år. Det var tanken, att det skulle smälta in i naturen och stämma överens med de andra industribyggnaderna på ön. Elke har en blick för hur det ska vara, hon och arkitekten satt nätterna igenom och petade i ritningen. Husbygget tog flera år och blev klart i etapper. Sist byggde vi till det här, berättar han och syftar på huset med gästrum och arbetsrum intill terrassen där vi sitter.
Förutom Milton har de ett par katter, sex hästar som får vandra fritt på tomten, höns och ankor. Tomten är idag 25 hektar och innefattar strandängen och en bit skog, för hästbetets skull. Håkan Nesser rider inte själv, men matar, ryktar och pratar med dem.
– Nyss hade vi lamm också, som vi fått låna av en bekant på Fårö över sommaren, men de rymde. När vi hittade dem hade de hunnit en mil bort, sneddat över markerna för att komma tillbaka till Fåröfärjan. Det är därför vi hägnat in allt här, för att skydda växterna, men de slank igenom ändå, säger han med ett brett leende.
Håkan Nesser föddes på Elvesta gård utanför Kumla i Närke 1950 och familjen flyttade in till stan när han var tre år. 60-talets barn- och ungdomsmiljöer är spelplatser i hans romaner ”och Piccadilly Circus ligger inte i Kumla” och ”Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö”, som båda har filmatiserats. I Uppsala studerade han engelska, litteraturvetenskap, nordiska språk, historia och filosofi.
– Efter att ha tagit en dubbel fil.kand.-examen fanns det egentligen bara två alternativ: att forska eller bli lärare, så jag sökte in på lärarhögskolan i Uppsala. Jag tyckte om att undervisa och jobbade i nästan 25 år som högstadielärare innan jag blev författare på heltid i slutet av 90-talet.
Han var 38 år då han debuterade som författare med kärleksromanen ”Koreografen”. Tidigare hade han inte närt en författardröm, utan det var något han såg chansen att bli då han fick tid att skriva.
– Jag och Anne skilde oss 1984 och hade hand om barnen varannan vecka. Helt plötsligt hade jag sju kvällar ledigt i rad och tanken slog mig att jag skulle hinna skriva en roman. Jag hade läst boken ”Om en vinternatt en resande” av den italienska författaren Italo Calvino, som jag tyckte var dödsbra och jag tänkte ”så här går det att skriva”.
Under samtalet återkommer han gång på gång till slumpens outgrundliga vägar, men när han träffade sin blivande fru Elke i Uppsala var det mindre av en slump och mer en medveten handling.
– Jag var nästan 50 år och hade ett annat förhållande bakom mig. En vän sa till mig att han sett en undersökning som visat att man borde vänta sju år innan man gick in i ett nytt förhållande, men jag tänkte att jag inte gärna kunde vänta så länge i min ålder, säger han.
– Elke bodde i närheten och jag hade träffat henne någon gång och visste vem hon var. Det är bland de få medvetna beslut som jag tagit i mitt liv, när jag ringde henne och frågade om hon ville gå och fika.
Sedan den första romanen i Van Veeteren-serien, ”Det grovmaskiga nätet”, som belönades med Svenska Deckarakademins debutantpris 1993, har Håkan Nesser gett ut en roman om året. Man pratar gärna i siffror när det gäller världsberömda författare: han har givit ut 30 böcker som översatts till lika många språk och sålts i 20 miljoner exemplar. Kanske kommer man till en punkt då dessa siffror blir abstrakta, då antalet utgivna boktitlar blir svårräknade. I arbetsrummet där Håkan Nesser sitter och skriver står de uppradade på olika språk i en överfylld bokhylla och ett skåp på andra sidan rummet gömmer fler.
– Shithappens! säger han och tar på så sätt ner de svindlande siffrorna på jorden.
Han växte upp med berättelser och som barn var hans favoritbok Astrid Lindgrens ”Rasmus på luffen”. De massiva möblemanget och väggklockan i arbetsrummet kommer från barndomshemmet i Kumla och berättelserna sitter i träet.
– På släktkalasen samlades vi runt det här matsalsbordet och som liten kunde jag ligga under bordet och lyssna när pappa och mina farbröder satt och delade med sig av sina berättelser.
Vi går en liten promenad, i Håkans och Miltons fotspår, först ner till stranden och sedan in i skogen längs en grusväg kantad av fläderblomsträd, där han plötsligt viker av på en knappt märkbar stig där han går varje dag.
– Ibland cyklar jag till Fårö, tar vägen genom Dämba för att slippa trafiken med sikte på NorstaAuren eller Skalasand på östkusten. Visst är västsidan vacker och dramatisk med raukarna, men den östra är så mjuk, säger han.
I senaste romanen ”De vänsterhäntas förening”, som kommer ut i augusti, är han tillbaka i Maardam, en fiktiv miljö där läsarna ändå känner igen sig någonstans i norra Europa. Det har gått femton år sedan den sista boken om kommissarie Van Veeteren kom ut och sex år sedan man senast kunde läsa om inspektör Gunnar Barbarotti. I ”De vänsterhäntas förening” möts de för första och troligen enda gången.
– De har tjatat, framför allt i Tyskland, om att jag borde skriva en Barbarotti eller en Van Veeteren till. Tänk om jag skulle kunna få in båda två i samma bok? Först kändes det som en löjlig tanke, men så hittade jag en sådan historia.
Titeln kom tidigt, inspirerad av Sherlock Holmes-författaren Arthur Conan Doyles novell ”De rödhårigas förening”.
– När jag är inne i skrivarprocessen är en hundpromenad ett par timmar i skogen fantastiskt bra för tankarna. Jag har ingen disciplin och skrivandet går i vågor, men när jag väl sätter mig ner i arbetsrummet skriver jag snabbt, ofta ett kapitel om dagen, säger han och tillägger:
– Det svåra är att ha en historia som du är halvfärdig med, du vill ju bli av med den, du vill veta hur det går. Det enda sättet att ta reda på det är att skriva.
Håkan Nesser skriver alltid första utkastet för hand. När vi kommer tillbaka från promenaden visar han en av sina anteckningsböcker i A4-format med svart pärm.
– Jag skriver bara på högersidorna och gör rättelser och tillägg på vänstersidan, säger han.
– Eftersom jag skriver fort får jag skriva om flera gånger. Första varvet måste gå snabbt för att få rätt rytm i språket. Idealet är att kunna skriva lika fort och flytande som du läser.
Livets stora existentiella frågor och svåra livsval är ständigt närvarande i hans böcker.
– Även om man är tafflig, vill jag våga närma mig de här obegripliga frågorna som handlar om liv och död. Sedan kan man ju aldrig lösa någonting, men själva frågorna är viktiga, menar han och tillägger:
– Jag har en struktur, ett antal människor och en sorts handling. Teman tänker jag aldrig på i förväg, de uppstår när jag går in i skallen på karaktärerna, som ofta befinner sig i en utsatt situation.
Under åren som han bodde i New York skrev han ”Maskarna på Carmine Street”, i London skrev han ”Himmel över London” och under ett halvår på Exmoor-heden i sydvästra England blev romanen ”Levande och döda i Winsford” till. Kan det vara så att Gotland kommer att vara spelplats i någon av hans framtida romaner? Han svarar tålmodigt, han har förstås fått frågan förut.
– Det känns upptaget med författare som Anna Jansson, Mari Jungstedt och Håkan Östlundh som tecknat in de flesta miljöer här. Det finns ju andra som gör det så bra, så varför ska jag? Ändå leker jag med tanken att placera en historia här och hur jag ska göra det på mitt sätt. Vi får väl se, men jag har inga planer på det just nu.
Lugnet är påtagligt på Furillen, även mitt i sommaren. Paret Nesser har en lägenhet i Gamla stan i Stockholm, där Elke jobbar som läkare varannan vecka. Själv åker Håkan till huvudstaden några dagar i månaden och befinner sig ofta på resande fot för att tala om sina böcker på olika håll i landet och utomlands.
– Pulsen sjunker tio slag när du kliver av färjan i Visby. Här på Furillen är tystnaden kompakt, du hör om någon startar en motorsåg tre kilometer härifrån och har fåglarnas sång i öronen. Här är platsen där jag helst vill vara. Det är på Gotland som jag hör hemma nu.