En ny bok
Torsten Green-Petersen
Mular och fläckor – vandring i gotländska fågelmarker
Eddy.se
"Fågelns blick" på var titeln på Visbyläkaren Torsten Green-Petersens första essä- och fotobok om fåglar. Den gavs ut 2018. Där skildrades upplevelser från många hörn av världen. Nu ger han ut en andra fågelbok, på samma gotländska förlag, Eddy.se och i samarbete med samma formgivare, Christer Jonsson. Resultatet av deras mödor på dryga 170 boksidor med över 90 färgfotografier är en fröjd att ta del av. Jörgen Lindquist bidrar med bilder på nattskärra och Carl Bergstrand med en höstlig stjärnhimmel över Närsholm, ska också nämnas.
Stanna till vid Torstens bild på havsörnen i fri flykt och sök ögonkontakt. Skulle den ge vika – eller du?, utmanad på "tysta leken"? Låt blicken vandra vidare till den kompakta berguven. För de små tättingarna som fångas upp i Japan – näten nere i Sundre när ornitologerna arbetar med sin ringmärkning används gamla plastbehållare för filmrullar som fågeln får stå på huvudet i en stund medan den vägs.
Vad ska man ta till berguven? En hink? En regnvattentunna? Gå så till skärfläckan, där en fransk bilkonstruktör tycks ha varit inblandad i den evolutionära processen som ledde till den karaktäristiskt felvända näbben. Vad har fläckan för sig? Luftbalett? Kamikaze-angrepp? Vi tänker oss den klafsande runt i bottendyn med andra näbbrättvända vadare, men Torsten tillför alltid något nytt i sina bilder. Och man kan bara ana vilken tid han måste ha lagt ner ute på vandring eller i ett gömsle för att fånga sina motiv. Det är skarpsynt, ofta mycket vackert, lika ofta överraskande – och inte minst humoristiskt!
I boken passerar vanliga fåglar som tofsvipor och lövsångare revy, men här finns förstås också lite mer ovanliga gäster på ön; opp-opp-opp– härfågeln, den fantasieggande odinsvalan, eller som det mer prosaiska namnet lyder, den svarta storken.
Boken är upplagd som en kalender över årets skiftningar. Stora delar utspelar sig på Storsudret. Karlsöarna får också generöst med utrymme. Författaren är, uttalat och uppenbarligen, natur – och miljövän. Vilket alls inte betyder att det är någon idyll som skildras, särskilt inte för somliga: "tre havsörnar står och drar i resterna av en död knölsval" skriver Torsten och berättar i samma essä också om berguvens förtjusning i Gotlands uråldriga landskapsdjur: "hos dem fann jag ett år kanske trettiotalet urätna igelkottaskinn under granarna".
Fågelvandringarna ger stoff till existensiella reflektioner, men Torsten Green – Petersen behåller jordnära kontakt, över alvarmarker och klappersten. Hans samhällsengagemang är hela tiden närvarande, för ensamma flyktingbarn, mot förstörelse av klimat och miljö, mot rasister och förtryckare.
Mitt under skildringen av hur han tillbakalutad och smekt av ljumma vindar lyssnar till två lundsångare på Stora Karlsö "som sjunger i kapp med korta crescendon", drar essän iväg till hans forna hemland och en betraktelse över den danske konstnären Asger Jorn (som råkar vara begravd i Grötlingbo) och Danmark: "Där Jörns öppenhet och hoppfulla framtidstro efter kriget sedan han dog – typiskt nog 1 maj – för nu 46 år sedan nu helt har målats om. Till brunt. Kaki. Hasselnöt. Murkla. Eller kort och gott gryende fascism".
Och författaren hör tordmularna raspa fram – att de också vill vara danska anarkister.