Ungt par på drift bland vargar

Roman

Ola Nilsson

Vittring 

Natur & Kultur

1986, det lilla samhället Hammerdal i Jämtland. Sigrid och Ilian är ett par, men inget lyckligt par. Han plågas av återkommande ångestattacker. Hon, bara 15 år gammal, är ännu barnsligt lättsinnig och berusad av den makt som hennes alldeles nya kvinnokropp har över killarna i byn, och hon tror att hon kan kontrollera dem. Hon bedrar Ilian. Han slår henne. Ändå hör de ihop. Och nu är hennes mens flera veckor försenad.

Redan tidigt i berättelsen framträder Ilian, några år äldre än Sigrid, som samhällets paria. Ingen respekterar honom. Tvärtom utsätts han ständigt för förakt och våld – även från den klenbegåvade men armstarke Nathanael som i Ilian ser sin chans att få någon under sig i hierarkin. Men varför och hur har Ilian hamnat på samhällets botten? Är han "utlänning", som hans namn kan antyda? Nej, Ilians alkoholiserade pappa Anders verkar nog så svensk. Om mamman sägs föga. Nu har Sigrid just fått besked om att hon är antagen till gymnasiet i Östersund. Något som på nytt punkterar Ilians obefintliga självförtroende. Inte kan han följa med dit. Stan är för fint folk. "Så åk då, för helvete!" Ilian håller hårt i sin offerkofta.

Ola Nilsson skriver i "Vittring" om utanförskap som en förutsättning till gemenskap. I någon mån har han rätt; många av oss har nog erfarit hur känslan av gemenskap i en grupp kan stärkas av en yttre fiende som "vi" kan hålla samman mot. Samtidigt är trots allt de flesta människor, även på landsbygden, ganska vanliga och hyggliga.

Varför hamnar just Ilian utanför?  Nilsson vill, tror jag, gestalta maktkampen mellan människor koncentrerad i ett litet samhälle, och hur lite som ska till för att någon ska bli fördömd. Han lyckas bara delvis. Trots vissa tydliga tidsmarkörer vill bykänslan från 1986 inte infinna sig, och alltför många trådar i berättelsen mynnar ut i intet. Det gäller till exempel spåret med den unge pingstvännen Sven som har uteslutits ur församlingen på grund av sin radikala trosuppfattning. Han menar att kyrkan har blivit en samtalsklubb och att bara han, Sven, tolkar Guds ord på rätt sätt. Nu vill han frälsa Sigrid.

Nilsson tecknar bilden av människan som del i en vargflock. Vittrar flocken svaghet visar den ingen barmhärtighet. Men Nilsson lyckas inte helt med sin grundpremiss. Även om "Vittring" börjar lovande så brister den i fördjupningen.