TvÄ berÀttare, en Ähörare. Per WÀstbergs "TvÄ vÀnner" bestÄr av tvÄ monologer, bÄda framförda inför en och samma nÀra vÀn. LÄt mig dÄ börja med den som lyssnar. Jag frestas att kalla romanens berÀttarjag för ett lyssnarjag, eftersom hen endast kommer till tals i titlarna till romanens tvÄ delar: "Min vÀn Torsten", och "Min vÀninna Signe". I övrigt yttrar personen inte ett ord, utan finns dÀr för att ta emot de tvÄ vÀnnernas förtroliga berÀttelser. Det Àr i deras, och kanske frÀmst Signes, tilltal som hen under korta stunder blir synlig.
Torstens respektive Signes berĂ€ttelser â för att inte kalla dem bekĂ€nnelser â handlar bĂ„da om att i övre medelĂ„ldern blicka tillbaka pĂ„ livet och pĂ„ hur det har format dem. NĂ„got fördomsfullt kunde man sĂ€ga att i deras respektive personligheter och livsberĂ€ttelser skymtar gĂ€ngse förestĂ€llningar om skillnaderna mellan könen. Hos Torsten, företagare till yrket och ensamstĂ„ende, handlar allt om honom sjĂ€lv: hans karaktĂ€r, hans privata och offentliga person, och hans syn pĂ„ relationer. Signe, verksam som lĂ€rare och Ă„ldrad i ett lyckligt Ă€ktenskap, Ă€gnar dĂ€remot lika mycket plats Ă„t sin make och Ă€ktenskapet som Ă„t sig sjĂ€lv. Dessutom blickar hon ut över sina familjerelationer, över vĂ€rlden och skönlitteraturen. Hon intresserar sig för naturens lagar och planeternas gĂ„ng. Medan Torsten Ă€r ett eget universum, rör sig Signe ledigt och inkĂ€nnande i sĂ„vĂ€l sitt eget inre universum som i tvĂ„samhetens, och samtidigt i det som omger oss alla.
Torsten, introvert och pedantisk, har vigt sin vardag Ă„t att tukta sina begĂ€r och renodla sina vanor sĂ„ att varken kroppens eller sinnenas behov nĂ„gonsin trĂ€der utanför de av honom sjĂ€lv uppsatta ramarna. Hans liv handlar med andra ord om en bĂ„de mental och fysisk avhĂ„llsamhet frĂ„n allt det som kan tyckas fritt, vidlyftigt och impulsivt, alltsĂ„ Ă€ven frĂ„n kĂ€rlek, begĂ€r och nĂ€rhet. Hans sjĂ€lvdisciplinerade natur som fruktar att kĂ€nslor och Ă€ndrade vanor skulle rubba den balans som han sĂ„ omsorgsfullt har byggt upp â och som i grunden Ă€r ett pansar mot omvĂ€rlden â fĂ„r mig att tĂ€nka pĂ„ Hjalmar Söderbergs romanfigur doktor Glas.
I bÄde Signes och Torstens historia finns samma underliggande ton av negation; bÄdas materiellt vÀlordnade liv prÀglas av en nÀstan programmatisk avsaknad av förvÀntningar. I Signes lyckliga Àktenskap finns varken stormar eller passion; det bygger i stÀllet pÄ förnuftiga val och inarbetade vanor. Det Àr inte förrÀn pÄ slutet, i berÀttelsen om sommarhuset som hon och maken gick miste om, som hon plötsligt ger uttryck för livsdrömmar och sorg.
Jag kan inte bestĂ€mma mig för hur jag vill lĂ€sa "TvĂ„ vĂ€nner": som en livsbetraktelse till avhĂ„llsamhetens och det oglamorösa livets lov â eller som en vemodig skildring av hur livet kan tukta en till att ge upp sina drömmar och passioner. Att bĂ„da historierna har samma grundton gör romanen nĂ„got monoton. Intrycket förstĂ€rks av monologen som form, dĂ€r sĂ€rskilt Signes av aforismer spĂ€ckade berĂ€ttelse snarare pĂ„minner om ett genomarbetat skriftligt svar Ă€n om ett muntligt framförande. Den blir aldrig lika levande som monologen i "Min middag med AndrĂ©", filmklassikern som Signe alluderar pĂ„. Kanske Ă€r det frĂ€mst Per WĂ€stbergs sprĂ„k, den till det yttersta drivna omsorgen om ordens vikt och om kraften och konsekvensen i varje formulering, som gör att berĂ€ttelsen förtjĂ€nar att smakas och smĂ€ltas lĂ„ngsamt.