Att 2019 se ett band som kallar sig Smokie kan generera rent filosofiska funderingar. Som: Var det verkligen Smokie som stod pÄ S:t Nicolais scen eller var det ett band som spelade Smokie-lÄtar? RÀcker det med en originalmedlem, i det hÀr fallet basisten Terry Uttley, för att hÄlla ett bands namn högt?
Ser vi pÄ 70-talssamtida listkollegor finns numera tvÄ upplagor av The Sweet, Slade turnerar utan rösten, varumÀrket, Noddy Holder och Status Quo reser alltjÀmt runt jorden trots att bara Francis Rossi var med frÄn början.
à andra sidan: Hur mÄnga egna produkter finns i fotbollslaget Real Madrid? I Chelsea? Och vem Àr mest gotlÀnning, en 15-Äring som Àr född pÄ ön eller jag som Àr inflyttad men som bott hÀr dubbelt sÄ lÀnge?
Som med det mesta i dessa tider Àr det oklart vad som egentligen Àr vad. Utom en enda sak: Det gungar om Smokies gamla dÀngor.
S:t Nicolai sÄldes ut pÄ nolltid nÀr Bradford-gruppens första spelning pÄ Gotland nÄgonsin offentliggjordes. Deras lÄtar har Àtit sig in de grÄhÄrigas sjÀl, och hÀr fick vi dem allihop i ett pÀrlband under de medeltida valven.
Smokie, eller det band som spelar Smokie-lĂ„tar, har noll cred, men dĂ€remot en lĂ„tskatt att förvalta, vilket de gör i âThe Golden Hits Tourâ.
En riktig rivstart gjordes med âIÂŽll Meet You at Midnightâ, âSometingÂŽs Been Making me Blueâ och âLay Back in the Arms of Someoneâ.
Och sÄ fortsatte det, aftonen igenom.
Smokie â som spelar överallt alltid och redan under fredagen riggat upp i Berlin â bjöd pĂ„ en sprakande feelgood-show, fem glĂ€djespridare som spelade ut hela registret av publikfrierier, som bland lĂ„tar de sjĂ€lva gjort kĂ€nda bjöd pĂ„ lika publikfriande covers, som âI Donât Want to Talk About Itâ och âHave You Ever Seen the Rainâ.
Steve Pinnell rev till och med av ett trumsolo, vilket man kanske trodde var utrotat.
I förgrunden spjuvern Mike Crafts grusgÄngsröst, förvaltande den nivÄ som originalsÄngaren Chris Norman satte. Vid hans sida Terry Uttley, som med sitt vita hÄr bland allt det svarta i nÄgon mening accentuerade bandets historia, den som startade i Yorkshire i sent 60-tal innan genombrottet 1975, vilket kom att ta honom varv pÄ varv runt jorden.
Det plöjdes inga nya fÄror i S:t Nicolai, bröts ingen ny musikalisk mark och tur var vÀl det. Det var ju inte dÀrför publiken kom.
Den kom för att höra sina favoriter, för glÀdje och vÀlbefinnande, för att fÀrdas bakÄt i sitt eget liv. Ibland Àr det precis gott och vÀl.
Klockan 21.33 rĂ€knade kvĂ€llens sista lĂ„t âLiving Next Door to Aliceâ in. MĂ„nga i den fullsatta ruinen fick med sig den hem i sin telefon, en kvĂ€ll att minnas fram i tiden.