Smokie bjöd pÄ minnen

Klockan 21.33 pĂ„ torsdagskvĂ€llen lyste mobilerna upp S:t Nicolai. DĂ„ sjöng vĂ€rldsturnerande Smokie ”Living next door to Alice”. Det var en mĂ€ktig stund.

NĂ€r Smokie kom till ruinen bjöds det pĂ„ följande lĂ„tar: IÂŽll meet you at midnight, SomethingÂŽs been making me blue, Lay back in the arms of someone,  Take good care of my baby, Mexican girl, For a few dollars more, Wild angels, If you think you know how to love me, I donÂŽt want to talk about it, Changing all the time, And the night stood still, Rose A-Lee, Have you ever seen the rain, Whiskey in the jar, Oh Carol, Needles and pins. Extranummer: DonÂŽt play you rock’n’roll to me, Living next door to Alice.

NĂ€r Smokie kom till ruinen bjöds det pĂ„ följande lĂ„tar: IÂŽll meet you at midnight, SomethingÂŽs been making me blue, Lay back in the arms of someone, Take good care of my baby, Mexican girl, For a few dollars more, Wild angels, If you think you know how to love me, I donÂŽt want to talk about it, Changing all the time, And the night stood still, Rose A-Lee, Have you ever seen the rain, Whiskey in the jar, Oh Carol, Needles and pins. Extranummer: DonÂŽt play you rock’n’roll to me, Living next door to Alice.

Foto: Joel Pettersson

Recension2019-08-02 16:36
Det hĂ€r Ă€r en recension. Åsikterna i texten Ă€r skribentens egna.

Att 2019 se ett band som kallar sig Smokie kan generera rent filosofiska funderingar. Som: Var det verkligen Smokie som stod pÄ S:t Nicolais scen eller var det ett band som spelade Smokie-lÄtar? RÀcker det med en originalmedlem, i det hÀr fallet basisten Terry Uttley, för att hÄlla ett bands namn högt?

Ser vi pÄ 70-talssamtida listkollegor finns numera tvÄ upplagor av The Sweet, Slade turnerar utan rösten, varumÀrket, Noddy Holder och Status Quo reser alltjÀmt runt jorden trots att bara Francis Rossi var med frÄn början.

Å andra sidan: Hur mĂ„nga egna produkter finns i fotbollslaget Real Madrid? I Chelsea? Och vem Ă€r mest gotlĂ€nning, en 15-Ă„ring som Ă€r född pĂ„ ön eller jag som Ă€r inflyttad men som bott hĂ€r dubbelt sĂ„ lĂ€nge?

Som med det mesta i dessa tider Àr det oklart vad som egentligen Àr vad. Utom en enda sak: Det gungar om Smokies gamla dÀngor.

S:t Nicolai sÄldes ut pÄ nolltid nÀr Bradford-gruppens första spelning pÄ Gotland nÄgonsin offentliggjordes. Deras lÄtar har Àtit sig in de grÄhÄrigas sjÀl, och hÀr fick vi dem allihop i ett pÀrlband under de medeltida valven.

Smokie, eller det band som spelar Smokie-lĂ„tar, har noll cred, men dĂ€remot en lĂ„tskatt att förvalta, vilket de gör i ”The Golden Hits Tour”.

En riktig rivstart gjordes med ”I®ll Meet You at Midnight”, ”Someting®s Been Making me Blue” och ”Lay Back in the Arms of Someone”.

Och sÄ fortsatte det, aftonen igenom.

Smokie – som spelar överallt alltid och redan under fredagen riggat upp i Berlin – bjöd pĂ„ en sprakande feelgood-show, fem glĂ€djespridare som spelade ut hela registret av publikfrierier, som bland lĂ„tar de sjĂ€lva gjort kĂ€nda bjöd pĂ„ lika publikfriande covers, som ”I Don’t Want to Talk About It” och ”Have You Ever Seen the Rain”.

Steve Pinnell rev till och med av ett trumsolo, vilket man kanske trodde var utrotat.

I förgrunden spjuvern Mike Crafts grusgÄngsröst, förvaltande den nivÄ som originalsÄngaren Chris Norman satte. Vid hans sida Terry Uttley, som med sitt vita hÄr bland allt det svarta i nÄgon mening accentuerade bandets historia, den som startade i Yorkshire i sent 60-tal innan genombrottet 1975, vilket kom att ta honom varv pÄ varv runt jorden.

Det plöjdes inga nya fÄror i S:t Nicolai, bröts ingen ny musikalisk mark och tur var vÀl det. Det var ju inte dÀrför publiken kom.

Den kom för att höra sina favoriter, för glÀdje och vÀlbefinnande, för att fÀrdas bakÄt i sitt eget liv. Ibland Àr det precis gott och vÀl.

Klockan 21.33 rĂ€knade kvĂ€llens sista lĂ„t ”Living Next Door to Alice” in. MĂ„nga i den fullsatta ruinen fick med sig den hem i sin telefon, en kvĂ€ll att minnas fram i tiden.