Charlotta von Zweigbergk
Djävulsnyckeln
Ordfront 2021
Minna är lycklig singel i lilla Medby som nöjer sig med en gift älskare utan krav. Hennes jobb är fritt och hon kan gå långa promenader med sin hund. En man, Kenny, börjar uppvakta henne, är skojfrisk och överöser henne med beröm, blommor och små gåvor. Hon är inte så intresserad först, men faller för hans charm och till sist blir de ett par.
Då börjar problemen, han slutar mer och mer se henne. Först tror hon att det beror på att attraktionen naturligt avtar, men det blir bara värre och värre. Hans vuxna dotter tar stor plats i hans liv och det verkar mer och mer som att hela hans gamla familj ingår i ett spel där man måste förutse nästa drag. Så fort de är någonstans agerar Kenny som att hon inte finns och därmed blir hon också osynlig för hans vänner och släktingar.
På alla sätt försöker hon få tillbaka den man hon blev tillsammans med, och visst lovar han bättring, men det blir aldrig mer än än några blommor eller en ring. Nästa dag är det som vanligt igen.
Författaren gör ett smart stilistiskt drag genom att övergå från jagform till tredje person när motgångarna börjar för Minna och hon blir allt mer osynlig. Hon tvivlar och förtvivlar, men vill ändå inte ge upp förhållandet, trots att vänner uppmanar henne att lämna honom. Minna dras allt längre ner i sörjan och tappar fotfästet.
Boken är så pass bra skriven att den känns ända in i märgen. Man tycker illa om den känslolöse Kenny och hans narcissistiska drag. Man vill ropa till Minna att hon ska lämna honom. Hon känns lite som en narkoman som vill återuppleva det där första fina kärleksruset, men som aldrig når dit. Antingen måste hon lämna Kenny eller dras ner tills hon tar slut.
Hur det går ska jag förstås inte avslöja, det får ni läsa själva.
Charlotta von Zweigbergk, deltidsboende på Gotland, har skrivit sjutton, tror jag det är, böcker, varav flera skönlitterära. Jag gillade Fattigfällan mycket, som visade på hålen i vårt sociala skyddsnät. Året efter kom Dippen och jag, ett självutlämnande porträtt av en dotters förhållande till sin åldrande far, som var ännu bättre. Men Djävulsnyckeln är nog den bästa bok som hon har skrivit. Den är skriven med en inlevelse som gör att man känner att man själv är med och ser på. Man sitter vid matbordet och ser den träige Kenny och Minna som förtvivlat söker bekräftelse av honom. Man är med på kalaset där Minna inte får synas av de övriga och mer eller mindre fryses ut. Vi är nog många som känner en Kenny eller Minna och det gör igenkänningsfaktorn hög. Medby kunde ha varit ett litet samhälle på Gotland där alla känner alla.
Djävulsnyckeln, som för övrigt är en träffande titel, är en bok väl värd att läsa. Det är en relationsroman men snuddar nästan vid rysaren.