Lite för mycket av det onda i "Dödssynden"

Ny bok

Maria Grund

Dödssynden

Modernista

Maria Grund, bosatt på Gotland och för inte så länge sedan presenterad här i Gotlands Tidningar, har kommit med sin första kriminalroman. Dödssynden är den betitlad och varken titel, det dovt hotfulla svartvita omslaget eller förlagstexterna om "den ohyggliga sanningen", "oroväckande samband" eller "en hel rad våldsamma mord" ljuger. Det är precis vad som bjuds läsaren. Plus, med referenser till John Miltons berättelse om Satan, Paradise Lost, antydningar om att inte enbart mänsklig ondska spelar sin roll för de dramatiska händelserna. Det är dock inga antydningar som infrias, vilket åtminstone undertecknad är tacksam för.

Det kunde varit en teveserie, komplett med rätt kantstötta karaktärer i huvudrollerna som de två kvinnliga poliserna som försöker reda ut den blodiga röran i Dödssynden. Inte någon av de sämsta, men heller inte någon av de bättre. Jämförelsen är närliggande, då författaren har arbetat med manusförfattande i filmbranschen. 

Utan att avslöja för mycket kan sägas att det är en berättelse där rötterna till ett antal blodiga dåd i romanens nutid finns i en sekteristisk religiös miljö, där barn utsatts för övergrepp. Händelserna utspelar sig i och kring en stad och ett landskap som visserligen är fiktivt, men uppvisar så stora likheter med Visby och Gotland att det lika gärna kunde sagts rakt ut. Övergivna kalkbrott och stadsmurar hittar man inte överallt.

Romanen spänner över 348 sidor (förlaget råkar påstå 448 på sin hemsida) vilket räcker gott och väl. För att plantera ledtrådar, bygga personkaraktärer, föra in en lagom dos sidohändelser och stickspår för att hålla läsaren i spänning fram till ett slut som motsvarar vad många deckarläsare vill ha, nämligen överraskande för de inblandade utredarna, men fullt möjligt för läsaren att förutse och uppvisande en viss logik.

Gott så långt alltså. Flyt i skrivandet finns det också, även om det kan bli väl mycket dialog emellanåt, för övrigt en utbredd åkomma i den här genren. Problemen? Ett är det vanliga – deckarförfattarnas faiblesse för att skruva sina karaktärer väl hårt. Det tär på trovärdigheten och ger gärna mindre, inte mer, utbyte av historien. Det andra – som i kriminalserierna på teve – handlar om anhopningen av dramatiska händelser. Det blir helt enkelt för mycket av det onda.