En åldrad jägare lägger bort sitt gevär

Författarrösten är mild, närmast avslappnad, ändå märker jag under läsningen att en hand bakifrån kopplar ett grepp om nacken. En hand som bara anas. En som inte behöver demonstrera sin styrka. Att Kerstin Ekman kan åstadkomma något sådant med helt vanliga ord visar vilket slags författare hon är.

Jag måste erkänna att jag hade börjat tvivla. "Grand final i skojarbranschen" (2011) var svagare än höjdpunkter som "En stad av ljus" (1983) och "Händelser vid vatten" (1993). Därför trodde jag att Ekmans författarskap hade börjat luta nedåt. Men med "Löpa varg" har hon skrivit en roman där det inte finns något tvivel om att avsikter och förmåga står i överensstämmelse med varandra.

Vi befinner oss i den miljö där svensk skönlitteratur känner sig mest hemma: i glesbygden, närmare bestämt Hälsingland. Vänliga ord är sällsynta, men det bjuds på kaffe. Då låter det så här: "Jag hoppades att hon inte skulle koka på sumpen. Men jag fick nykokt."

Bokens jag, en jägare som heter Ulf, möter en varg i skogen. Han säger inget; det är för betydelsefullt. En förbindelse har uppstått mellan dem. Snart är det svårare för honom att nämna vargen för sin hustru Inga än att berätta om de två gånger när han har varit otrogen. Vargen har tagit ett rådjur; samma dag ställer Inga en rådjursstek på bordet.

"Att röra vid honom med ord var svårt. Det var som om jag inte riktigt vågade", säger Ulf om vargen. Det skrivs av en författare som har sådan precision i språket att läsningen drivs framåt för att jag vill se vilka ord hon använder när hon rör vid händelser och ting.

"Jag vet att du är ledsen", säger Inga när Ulf har det svårt. "Var det. Men förtvivla inte." Låter det snällt? Skönlitteratur behöver inte ha ett försonande innehåll; bra litteratur har alltid en försonande effekt, bara genom att den finns. Effekten uppstår genom en författarblick som undviker förstelning, som fortsätter att vara sårbar och noggrann. Genom en författarröst som söker de riktiga, personliga orden.

En av männen i jaktlaget blir riven av en björn, men det är egentligen överflödigt. Dramat ligger inte där; bokens nerv och dramatik ligger helt i berättarstilen. Författarblicken smeker tillvaron så uppmärksamt att jag just därför väntar mig en smäll, och spänner axlarna i förväg. Huvudpersonernas ålder bidrar också till det: snart är livet slut. 

En stjärnhimmel av vitsippor tänds under våren. "Inga försökte vara nykter och miljöklok och sa att de gynnades av försurningen.” Men det förändrar ingenting – de blir båda hänförda, ännu en gång.

Vargar betraktas som skadedjur, och snart blir några får rivna. I jaktlaget uppstår en lågintensiv konflikt mellan Ulf och de män som vill skjuta hans varg.

Ulf har varit jägmästare. Han ångrar det industriella skogsbruk som han har varit med om att bedriva medan rekordåren övergick i stagnation. Han träder tillbaka från sin position som jaktlagets ledare, och erinrar sig hur flocken i "Djungelboken" behandlar den varg som inte längre leder jakten.

Han läser sina gamla jaktjournaler och minns: "Pälsen luktade som nyuppskuret bröd." Eller var det brödet som luktade päls? "Det farliga är att börja prata bort det", säger han om sina minnen. "För då hittar man på vare sig man vill eller inte." En mycket svensk inställning.

I "Löpa varg" finns också en liten kriminalhistoria. Den slutar i sorg, som alla bra kriminalhistorier gör.