Drama
Titel: Costa Brava, Libanon
Visas pÄ: Bio
I rollerna: Yumna Marwan, Saleh Bakri, Nadine Labaki
Regi: Mounia Akl
Speltid: 106 min
Betyg: 3
Walid Àr patriarken som i en lantlig idyll Àr omgiven av kvinnor: hans hustru, artisten Souraya, men Àven hans tonÄrsdotter, hans yngsta dotter och en gammal lungsjuk mamma behöver tas om hand. Det Àr en familj med mycket kÀrlek och med hjÀrtat till vÀnster, men vars tillvaro snart kastas omkull. Libanon gÄr igenom en sophanteringskris och lösningen kommer i form av en man i kostym och falskt leende som dyker upp pÄ familjens tomt. Han förklarar att en ny modern soptipp planeras precis utanför deras hus.
Ăven om den tragiska explosionen i Beirut 2020 Ă€r för aktuell för att ha skildrats sĂ€rskilt mycket i populĂ€rkulturen verkar det som om vi har sett samma premiss i en annan film. Exempelvis i Jan Lööfs "Skrot-Nisse" nĂ€r affĂ€rsmannen Ture Björkman förklarar att han köpt marken och att skrotgĂ„rden ska rivas.
Marken Àr köpt och bygget ska pÄbörjas omedelbart. Familjen försöker hitta olika strategier för att överleva det vÀxande sopberget. Ska de flytta frÄn den oas som de har skapat? Eller ska de kÀmpa med en stÀmning för att kunna stanna kvar? Den psykiska stressens pÄverkan pÄ familjedynamiken och förÀldrarnas relation skildras trovÀrdigt av en duktig skÄdespelarensemble. SÀrskilt de yngre skÄdespelarna briljerar i situationer som krÀver en mogen tillgÄng till ett eget kÀnsloregister.
"Costa Brava, Libanon" Ă€r samhĂ€llskritisk â men inte plakatpolitisk. Den mĂ„ vara nĂ„got förutsĂ€gbar, undantaget vissa ovĂ€ntade möten och alltmer suddiga linjer i relationen mellan familjen och byggbolaget, som nĂ€r den 17-Ă„riga tonĂ„rsdottern förĂ€lskar sig i en av byggherrarna. Men den regidebuterande Mounia Akls berĂ€ttelse blir likvĂ€l ett intressant relationsdrama dĂ€r mycket av de giftiga konflikter som redan finns inom familjen blir förstĂ€rkta av den nya krisen. Ett privat helvete Ă€r priset som den lilla mĂ€nniskan betalar för att slĂ„ss mot ett korrupt system, tycks vara en del av sensmoralen.
Men det finns till slut ocksÄ en glimt av hopp i de (otaliga) tragedier som den utsatta familjen genomlider. Deras liv förÀndras i grunden av soptippen och dÀrför finns inget lyckligt Hollywood-slut att hÀmta. Snarare erbjuds publiken en pragmatisk visdom om hur man lÀr sig att gÄ vidare trots alla orÀttvisor.