Trist triangeldrama av Frankrikes främsta regissör

Drama

Titel: Kärlekens labyrinter

Visas på: Bio

I rollerna: Juliette Binoche, Vincent Lindon, Grégoire Colin

Regi: Claire Denis

Speltid: 116 min

Betyg: 2

När inspelningen av Claire Denis internationella storproduktion "Stars at noon" sköts upp på grund av covid-restriktioner vägrade fransk samtidsfilms kanske främsta regissör att ligga på latsidan. I stället återförenades hon med skådespelaren Juliette Binoche och manusförfattaren Christine Angot från 2017 års "Let the sunshine in" för en småskalig film på hemmaplan. Trots ett par korta mobilfilmade sekvenser med maskprydda fotgängare rör det sig dock inte om någon renodlad pandemiskildring, även om det isolerade tillståndets klaustrofobi tycks ha letat sig in i rollfigurernas såriga relationer.

"Let the sunshine in" var en kärleksintrig med lätt hand, där Juliette Binoches medelålders konstnär obeslutsamt jonglerade förbindelser med ett flertal olika män. Denna gång nöjer sig hennes Sara med att slitas mellan två stycken, den nuvarande partnern Jean och den före detta älskaren François. De båda männen har tidigare haft en arbetsrelation som slutade i spillror, och det är omskakande för alla när François nu återvänder efter tio års frånvaro. Situationen är som upplagd för ett triangeldrama.

Det är med en oväntat melodramatisk ton som Claire Denis iscensätter denna svartsynta historia om kärlekens lögner och sammanbrott. Det vanligtvis så eleganta handlaget är ersatt av övertydliga repliker och gester, och hennes patenterade känsla för sensualism får kämpa för att få fotfäste. Till och med det pålitliga bandet Tindersticks står för ett generiskt soundtrack. För första gången gör sig regissören också skyldig till ett brott som fransk samtidsfilm emellanåt beskylls för – navelskådande och pratiga betraktelser över medelklassens relationsproblem.

Här finns visserligen antydningar om något mer angeläget, inte minst i den tafatta relationen mellan Jean och hans son från ett tidigare äktenskap. Triangeldramat är dock allt annat än engagerande. Sin vana trogen väljer Claire Denis att undanhålla de specifika detaljerna från trions förflutna, men när härvan av gamla brott och slitningar så småningom bubblar upp till ytan är det mest med en axelryckning.

"Är det jag säger ointressant?" frågar den uppgivne Jean i slutet av filmen, efter det sista av många uppslitande gräl med Sara. Svaret är dessvärre ja.