Kär och galen i Florens med Lina Wolff

Det finns en passionshistoria som inte handlar om Jesus död – nämligen den om kärlekens galenskap. Åtskilligt i världslitteraturen handlar om detta och även om Lina Wolffs nya roman knappast hamnar i en framtida litterär kanon är ämnet gemensamt. Ett destruktivt förhållande mellan en italiensk man och en svensk kvinna, samtidigt mellan förtrollande Florens och höga Nord. Men också mellan den litterära klichén och det lodande anspråket. Redan efter några sidor står det klart att det ska handla om en kvinnas underordning och medföljande våld. Det är när huvudpersonen på sidan nio tänker på föremålet för sin passion – en tjock, men renlig liten man som inte ens är italienskt vacker – och därefter, synskt eller övertydligt, drar slutsatsen att det "inte finns något som harmlösa små tjockisar". Vilket det nog faktiskt gör, men med den regianvisningen för vad som komma skall blir romanens avsiktlighet och konstruktionens harmlöshet så uppenbar att åtminstone läsandets passion förmörkas.

"Djävulsgreppet" är en roman om hur den inledande besattheten och kroppens ständiga begär efterhand utvecklas till ett spindeldrama där kvinnan spinns in med trådar av kontroll, välvilja, förlåtelse och oundvikligen – våld. Det är en berättelse med en grym verklighet som grund; i Sverige dödas ungefär 15 kvinnor varje år av en närstående man. Ämnet är alltså angeläget och i enskilda scener lyckas Lina Wolff mejsla fram sin passionshistoria med intensiv trovärdighet. Varför stannar kvinnan, varför slår mannen, varför går hon tillbaka, varför utmanar hon och förlåter honom? Vad är det för demoner som behärskar dem, som förvisar deras förnuft till underjorden? Ja, svaret är väl det som också finns i romanens titel – det sataniska maktförhållandet, ofta nog beskrivet och skrämmande enstämmigt, kärlekens maktspel som urartar till svart drama där ena parten måste gå under. Och den parten är nästan aldrig mannen.

Tyvärr utvecklas romanen till ett slags kopia. Jag tycker mig läsa en beskrivning av en film som handlar om vansinnets kärlek och kärlekens vansinne och som slutar med våld. Det blir fiktion om fiktion, dubbla hinnor lägger sig över verkligheten. Till slut bryter kvinnan upp och flyr till en annan älskare som hon har träffat i Florens. Irrationellt – men helt i linje med kärlekens förmåga till självdestruktion.

Så följer en final som byggs upp med ett actionfyllt tilläggsdrama i Louisiana och där tappar jag både hopp och intresse. Om det ska föreställa symbolism är det övertydligt och ska det föreställa realism saknar det verklighetskontakt. En final på övertid så att säga. Det är som om sumpgaserna från träskmarkerna i den amerikanska södern förgiftar omdömet och får berättandets originalitet att ersättas av klichéer.

Att inte bli slav under passionerna räknas ofta i filosofin som vägen till både frihet och vishet. Descartes skriver att "vishetens främsta nytta består just däri att den lär oss att så behärska passionerna och att behandla dem med sådan skicklighet, att det onda de orsakar blir lätt att uthärda och att man till och med får glädje av dem alla". Det duger som litterär grund, använt som sin motsats eller som bekräftelse, och det har med framgång använts av Lina Wolff i de hyllade romanerna "Köttets tid" och "De polyglotta älskarna". Men i "Djävulsgreppet" slarvar hon tyvärr bort sitt eget tema – med emfas.