Det var en belysande stund i partiledardebatten tidigare i höstas nĂ€r partiledarna fick frĂ„gan om hur vardagen kommer att förĂ€ndras av att vi stĂ€ller om till en hĂ„llbar livsstil. Svaren var i stort sett desamma: vi kan leva pĂ„ som vanligt. Ja, undantaget Carl Bildt och andra medlemmar i "den globala överklassen", enligt VĂ€nsterpartiets Jonas Sjöstedt. De kan inte fortsĂ€tta att flyga sĂ„ mycket. Mot vilket kristdemokraternas Ebba Busch invĂ€nde att det kan de visst â snart Ă€r ju allt elektriskt! Lite mindre kött ska vi kanske Ă€ta ocksĂ„ förresten. Men i övrigt alltsĂ„, business as usual.
Jag drar mig till minnes denna ganska beklĂ€mmande diskussion nĂ€r jag lĂ€ser skribenten och författaren Marcus Priftis bok om gruvor. Den moderna civilisationen bygger till stor del pĂ„ gruvbrytning. FöremĂ„len som vi omger oss med innehĂ„ller en stor mĂ€ngd metaller som ofta nĂ„tt sin slutprodukt via en kedja som ringlar sig kors och tvĂ€rs över vĂ€rlden. En vanlig mobiltelefon, exempelvis, innehĂ„ller mĂ€ngder av metaller; aluminium, jĂ€rn, koppar och kisel har vĂ€l de flesta ett hum om â men att man i sin ficka ocksĂ„ bĂ€r terbium, cerium, neodym och en rad andra metaller Ă€r nog mer okĂ€nt.
Marcus Priftis berÀttar pedagogiskt och faktaspÀckat om hur gruvorna sedan lÄng tid tillbaka har varit en betydande del av den svenska ekonomin och hur det moderna Sveriges framvÀxt pÄ mÄnga sÀtt kan ses i ljuset av gruvindustrins utveckling. Kiruna Àr det uppenbara exemplet pÄ hur en hel stad har vÀxt upp kring gruvan. Nu fÄr staden flytta pÄ sig dÄ gruvan behöver mer plats. Priftis skildrar detta gigantiska samhÀllsprojekt pÄ lagom distans för att behÄlla skÀrpan.
FrÄn Sverige och Kiruna byter han fokus till lÀnderna Kongo och Kina. Om de svenska gruvorna mÄnga gÄnger Àr föredömen vad gÀller arbetsmiljö och miljöhÀnsyn sÄ gÀller det motsatta i mÄnga andra delar av vÀrlden. Priftis Àrende Àr att bÄde folkbilda och belysa de konflikter som gruvutvinningen nÀstan alltid innebÀr pÄ ett eller annat sÀtt. Han lÄtsas inte att det Àr enkelt. Ett aktuellt exempel Àr en planerad gruva vid Norra KÀrr utanför GrÀnna i nÀrheten av VÀttern. à ena sidan finns argument för att platsen Àr vÀl lÀmpad för en gruva. à andra sidan finns naturvÀrden att vÀrna.
Viktiga frĂ„gor fĂ„r olika svar beroende pĂ„ vem man frĂ„gar. Marcus Priftis vet ibland inte alls vem han ska tro pĂ„. Ăr elektrifieringen rĂ€ddningen för klimatet? I sĂ„dana fall krĂ€vs en enorm mĂ€ngd metaller för att tillverka batterier och till mycket annat. Vad innebĂ€r en kraftigt ökad gruvbrytning för andra aspekter av miljön? Ska vi rĂ€dda svensk natur pĂ„ bekostnad av nĂ„gon annan?
Ekvationerna ter sig nĂ€rmast olösliga och man undrar en kort stund vart Priftis resonemang egentligen ska leda. Men strax innan man helt gett upp vĂ€xlar boken spĂ„r. Reportaget övergĂ„r i driven argumentation. Vad som krĂ€vs, menar Priftis, Ă€r ett radikalt annorlunda sĂ€tt att tĂ€nka. Vi mĂ„ste tillerkĂ€nna naturen ett vĂ€rde i sig, komma bort frĂ„n tanken att stĂ€ndig tillvĂ€xt Ă€r nödvĂ€ndig, Ă„tervinna och se till att cirkulĂ€r ekonomi blir verklighet. Att konflikterna ter sig olösliga beror pĂ„ att de Ă€r olösliga â sĂ„ lĂ€nge vi inte förmĂ„r tĂ€nka nytt. Det Ă€r Priftis uppfordrande budskap.
SÄ, för att knyta an till partiledarna. TÀnk den dagen dÄ nÄgon inte bara ropar pÄ mer elektricitet utan vÄgar vÀcka tanken att bilarna gott kan bli bÄde fÀrre och mindre.