Sorgen efter en pappas plötsliga död

Essä

Chimamanda Ngozi Adichie

Anteckningar om sorg

Översättning: Niclas Hval

Albert Bonniers förlag

Chimamanda Ngozi Adichie är lika känd för sina episka berättelser ("En halv gul sol") som för sina feministiska manifest ("Alla borde vara feminister"). Essän "Anteckningar om sorg" däremot handlar om sorgen efter hennes far, som avled i juni 2020 i sin hemstad Abba i sydöstra Nigeria. Faderns död dagen efter att dottern haft ett videosamtal med honom kom som en chock. Överväldigad av sorg hemma i USA sökte hon förklaringar i de diffusa sjukdomssymtom som fadern uppvisat några dagar tidigare.

Med precisa formuleringar fångar Adichie dels sorgens första fas, den som domineras av den egna smärtan och av vägran att ta till sig dödsbudet, dels de följande dagarna som fylls av bestyr kring begravning och avskedsritualer. Alltsamman i en tid då coronapandemin gjorde resor omöjliga, och då stora delar av människors vardag börjat utspela sig i den virtuella verkligheten.

Mellan raderna anas den digitala kommunikationens paradox: den både minskar avståndet och gör dem vi möter fysiskt ogripbara. Adichie får se sin avlidne far tack vare ett mobilfoto taget av hennes bror. De sex syskonen Adichie, utspridda mellan Nigeria, Storbritannien och USA, har odlat en närhet på distans.

I en självbiografisk berättelse om en livskris är läsarens sympati på förhand situerad hos berättaren. Chimamanda Ngozi Adichie flyttar emellertid snabbt fokus från sin egen sorg till det som hon alltid återkommer till, nämligen Nigerias historia och nutid. Där finns berättelser om föräldrarnas liv och yrkeskarriärer, liksom referenser till Igbofolkets kultur samt till Biafrakriget. Till och med faderns handstil får henne att tänka på Nigerias förflutna, eftersom den i hennes ögon vittnar om "en viss sorts kolonial afrikansk utbildning, diskret och prydlig, klassisk och mönstergill". Om faderns person skriver hon med beundran och ömhet, och hon reflekterar över vad hemmet och uppfostran har betytt för henne.

Boken tycks emellertid handla om något mer än sorgen efter en älskad förälders bortgång: "En ny röst tränger sig fram i mitt skrivande, full av närhet till döden, av medvetenhet om min egen dödlighet […]. Det ligger något obeständigt i luften. Jag måste skriva allting nu, för vem vet hur lång tid jag har kvar?" Med dessa rader fångar Adichie också något av stämningen i pandemins dystra tidevarv.