Sorgen efter en pappas plötsliga död

"Anteckningar om sorg" skriver in sig i berÀttelsen om förlusterna i coronapandemins dystra tidevarv.

Chimamanda Ngozi Adichie Àr född i Nigeria 1977. Hon anses vara sin generations frÀmsta afrikanska författare. Sedan mÄnga Är tillbaka delar hon sin tid mellan USA och Nigeria.

Chimamanda Ngozi Adichie Àr född i Nigeria 1977. Hon anses vara sin generations frÀmsta afrikanska författare. Sedan mÄnga Är tillbaka delar hon sin tid mellan USA och Nigeria.

Foto: Vilhelm Stokstad / TT

Recension2021-06-26 07:00
Det hĂ€r Ă€r en recension. Åsikterna i texten Ă€r skribentens egna.

EssÀ

Chimamanda Ngozi Adichie

Anteckningar om sorg

ÖversĂ€ttning: Niclas Hval

Albert Bonniers förlag

Chimamanda Ngozi Adichie Ă€r lika kĂ€nd för sina episka berĂ€ttelser ("En halv gul sol") som för sina feministiska manifest ("Alla borde vara feminister"). EssĂ€n "Anteckningar om sorg" dĂ€remot handlar om sorgen efter hennes far, som avled i juni 2020 i sin hemstad Abba i sydöstra Nigeria. Faderns död dagen efter att dottern haft ett videosamtal med honom kom som en chock. ÖvervĂ€ldigad av sorg hemma i USA sökte hon förklaringar i de diffusa sjukdomssymtom som fadern uppvisat nĂ„gra dagar tidigare.

Med precisa formuleringar fÄngar Adichie dels sorgens första fas, den som domineras av den egna smÀrtan och av vÀgran att ta till sig dödsbudet, dels de följande dagarna som fylls av bestyr kring begravning och avskedsritualer. Alltsamman i en tid dÄ coronapandemin gjorde resor omöjliga, och dÄ stora delar av mÀnniskors vardag börjat utspela sig i den virtuella verkligheten.

Mellan raderna anas den digitala kommunikationens paradox: den bÄde minskar avstÄndet och gör dem vi möter fysiskt ogripbara. Adichie fÄr se sin avlidne far tack vare ett mobilfoto taget av hennes bror. De sex syskonen Adichie, utspridda mellan Nigeria, Storbritannien och USA, har odlat en nÀrhet pÄ distans.

I en sjÀlvbiografisk berÀttelse om en livskris Àr lÀsarens sympati pÄ förhand situerad hos berÀttaren. Chimamanda Ngozi Adichie flyttar emellertid snabbt fokus frÄn sin egen sorg till det som hon alltid Äterkommer till, nÀmligen Nigerias historia och nutid. DÀr finns berÀttelser om förÀldrarnas liv och yrkeskarriÀrer, liksom referenser till Igbofolkets kultur samt till Biafrakriget. Till och med faderns handstil fÄr henne att tÀnka pÄ Nigerias förflutna, eftersom den i hennes ögon vittnar om "en viss sorts kolonial afrikansk utbildning, diskret och prydlig, klassisk och mönstergill". Om faderns person skriver hon med beundran och ömhet, och hon reflekterar över vad hemmet och uppfostran har betytt för henne.

Boken tycks emellertid handla om nĂ„got mer Ă€n sorgen efter en Ă€lskad förĂ€lders bortgĂ„ng: "En ny röst trĂ€nger sig fram i mitt skrivande, full av nĂ€rhet till döden, av medvetenhet om min egen dödlighet [
]. Det ligger nĂ„got obestĂ€ndigt i luften. Jag mĂ„ste skriva allting nu, för vem vet hur lĂ„ng tid jag har kvar?" Med dessa rader fĂ„ngar Adichie ocksĂ„ nĂ„got av stĂ€mningen i pandemins dystra tidevarv.