I slutet av sin essĂ€samling "FrĂ€mlingsfigurer" Ă„terger Mara Lee en berĂ€ttelse om Hel, dödens gudinna i den nordiska mytologin. NĂ€r Balder dödas ger sig Hermod av till hennes rike för att be om att Balder, som alla grĂ„ter över, ska fĂ„ livet Ă„t. Hel tolkar orden bokstavligt: om det verkligen Ă€r sĂ„ att alla sörjer Balder ska han fĂ„ Ă„terkomma till de levandes vĂ€rld. Hela vĂ€rlden grĂ„ter â trĂ€den, stenarna och mĂ€nniskorna â alla utom jĂ€ttinnan Töck. SĂ„ledes blir Balder kvar i Hels dödsrike.
Sagan om Hel stÀlls i relation till den koreanska myten om flickan Bari, som ger sig av till dödens rike för att rÀdda sina sjuka förÀldrar. Trots att hon ingenting Àr skyldig dessa mÀnniskor, som en gÄng övergav henne för att hon var just flicka, gör Bari allt hon kan för att undsÀtta dem. HÀr placerar Lee, med hÀnvisning till poeten Kim Hyesoon, diktarens position. Hon som i skapandet hÀmtar upp liv frÄn dödens boningar, hon som omges av mörker och dÀrför kan beskriva det.
Mara Lees texter tÀcker hela spÀnnvidden mellan Hels raseri och Baris uppoffring. De figurer som hon studerar Àr just förskjutna, fördunklade i sprÄklig mening, men söker sig ocksÄ till mörkret för att bringa nÄgonting Äter. "Man behöver inte ha blivit övergiven för att nÀrma sig erfarenheten av ett mörker som i en och samma gest bryts sönder och föds. Man behöver inte ens vara kvinna", skriver Lee, men hejdar sig genast: "Eller, jo, jag tar tillbaka det. Man behöver faktiskt vara kvinna." Kring denna grundlÀggande tanke om hur erfarenheten inte bara formar, utan ocksÄ Àr en förutsÀttning, för det poetiska sprÄket rör sig "FrÀmlingsfigurer". I dikter, essÀer och prosastycken genomför Lee en nÀrgÄngen undersökning av den andres, av kvinnans och den icke-vites metaforiska belÀgenhet.
Boken Àr sammansatt av texter som har förekommit i tidigare sammanhang och riskerar, som alla sammansatta verk, att upplevas som hopplockad, en disparat samling som har omgetts med en ungefÀrlig ram. Men sÄ sker inte, inte minst tack vare att Lees verksamhet följt en tydlig linje Ànda sedan debuten med diktsamlingen "Kom" (2000).
Att boken fungerar sÄ pass bra beror ocksÄ pÄ att Mara Lee kan sina vÀgar genom den dalgÄng som har konst pÄ den ena sidan och teori pÄ den andra; man kan lÀsa hennes texter bÄde för deras skönhet och deras uppfinningsrikedom, eller bÄde och. Ta som exempel novellen "Buren", ursprungligen en radionovell. I "Buren" dyker en flicka upp pÄ ett torg i MÄsarp, instÀngd i en till synes ogenomtrÀnglig bur. InvÄnarna i det lilla samhÀllet projicerar sina allra vÀrsta fördomar pÄ den tysta flickan, som just genom att inte uttala sig eller förklara sin hÀrkomst lockar fram vÄldsamma reaktioner. Bara en person, en pojke med en reumatisk sjukdom, lyckas slutligen lÄsa upp buren frÄn dess ovansida.
I en allegorisk lĂ€sning fungerar "Buren" som pendang till idĂ©n om förtryck som ett slags kĂ€rlek â en del av de övergrepp som riktas mot flickan gĂ„r att förstĂ„ som omsorger. Men texten kan lika gĂ€rna passas in i relation till avsnittet om förhĂ„llandet mellan kropp och sprĂ„k. Till och med ordlöshet kan ta sig olika uttryck beroende pĂ„ vem som undviker att tala. PĂ„ sĂ„ vis vĂ€ver Lee samman sina tankegĂ„ngar. Inte för att leda lĂ€saren till givna svar pĂ„ de frĂ„gor som hon stĂ€ller: snarare antyder varje avsnitt vad det Ă€r att ta orden i bruk, hur högst prekĂ€r den metaforiska sidan av sprĂ„ket Ă€r.