Daniel Sjölins comeback ställer skyhöga krav på läsaren

Daniel Sjölin skriver lika charmerande som irriterande. Redan för 15 år sedan framträdde han med dessa dubbla egenskaper i "Världens sista roman". Jag vet fortfarande inte om han då försökte återställa något slags ordning mellan liv och ord, eller om han bara hade roligt på närmare 400 sidor. Hur som helst lyckades han både avdöda romanen som berättarform en gång för alla och därefter återupprätta den.

Nu återvänder Sjölin, om förlagslöften kan tas på allvar, till romankonsten (gjorde han inte detsamma redan i fjol?) med en bastant och oerhört ordrik berättelse i två stora block. I den framtid (år 2122) som "Underskottet" rör sig är allt förhärjat av Ryssland, klimatförändringar och resursbrist. Orten Sollentunet finns där och en bubbelpojke med det distinkt patinerade namnet Severin. Ja, och en mamma vid namn Lisbet. Det finns något som heter sorgtömning och kryofrysta fyrtiotalister som bör tinas upp, eller möjligen inte. Egentligen blir ni nog inte mycket klokare om jag försöker beskriva handlingen eftersom den hela tiden har turbofart och hejdlöshet.

"Underskottet" är en roman nästan helt utan rytm, men med desto mer tempo. Boken ställer nog alla läsare inför ett uthållighetsprov, de första 200 sidorna är skrivna med ordleken att undvika bokstaven a, vilket ju har prövats förr, fast med bokstaven e ("Gadsby", 1939 och "Försvinna", 1969). De återstående 200 sidorna undviker det konsttricket, vilket är en lättnad.

Daniel Sjölin har en berättartalang av det mer maniska slaget, han flödar som den numera tyste Torbjörn Säfve eller Jonathan Safran Foer – eller rent av James Joyce. Hans prosa är oerhört smart, snabbfotad, välutbildad. Den har en elegans som svingar sig mellan språkmaterialistiska ironier, hjärnfysiologiska nyupptäckter, teknoslang, vanlig allmänbildning och träffsäkra läsningar av vår allmänna och ganska tragiska löjlighet.

Läsaren ställs inför en prövande uppgift: att hantera denne lärde litteraturskälm som kan knåpa ihop det häftiga och postmodernt samplade, som kan skapa en pikareskroman med inslag av magi och science fiction med samma lätthet som någon annan kan skriva en recension. Det goda humör som pikaresken (skälmromanen) kräver glimtar till då och då, även om det tvingas föra en hård kamp med pratsamheten och avsaknaden av konstpauser.

Saken är nog den att det mesta i "Underskottet" är en oformlig experimentmassa av vilja som inte vet sig till, ett försök att bemästra de omöjliga spänningar som tillvaron oavbrutet exponerar för oss, vi som är fångade mellan två evigheter om vilka vi inte kan uttala oss. Det ständiga existentiella problemet handlar ju inte främst om pratsamhet, utan om tvingande insikt. Kanske var det därför som William S. Burroughs skrev om språket som ett virus, någonting vi måste både bekämpa och samexistera med, vilket Folkhälsomyndigheten har lärt oss. Burroughs problem med språkets "medvetandeskärm" och "förinspelningar" kan ju inte hindra oss från att ändå tala om saken.

Men kanske finns ett slags förlösning kring detta omöjliga val i bokens final, när Sjölins Golem i dystopins förvirring finner ro, när död och liv försonas och en pånyttfödelse äger rum. Underskottet utjämnas när de döda hör de levande och livet blir acceptabelt genom ett dödens offer. Om jag nu, mot förmodan, har förstått saken rätt.