NY CD
Bobby Mull
Ikaros fall
Blå moln i Visby musik
Som av en händelse figurerar Peter Breughel den äldres målning "Landskap med Ikaros fall" i två helt olika gotländska utgåvor detta år. Den finns återgiven i vänboken till bildhuggaren Svenrobert Lundquist, Burgsvik, med en text där Svenrobert konstaterar att bonden som plöjer är fullt upptagen med sitt och inte ens tycks notera Ikaros som plaskar i vattnet längst ner till höger i bilden. "Det skiter sig, om vi tar för oss i övermod", slutar hans betraktelse.
Strax innan boken kom hade musikkollektivet Bobby Mull, Visby, gett ut sin andra CD; Ikaros fall. Den har samma 1500-tals målning på omslaget och inleds med en låt med samma titel. Det är en sång som bygger på motsättningar och halsbrytande kontraster; "Permafrosten släpper längs Kolyma" sjunger upphovsmannen Fredrik Blomgren och en kör svarar "låt oss fira min födelsedag".
Det har flaxats en hel del i popmusiken; man har flugit på vingar av kärlek, Benny och Björn grötrimmade om örnfantasier I Eagle och rätt vad det var så blev vingar något man kunde skaffa – för pengar. Så Bobby Mulls ingång på temat känns uppfriskande. Lite som Henrik Pontoppidans motsaga till Den fula ankungen om örnen som kläcks i ett hönshus och växer upp med de andra kycklingarna. När han äntligen prövar sina vingar skjuts han av bonden som vill skydda sina höns – och faller död ner i en gödselstack. Så kan det också gå.
"Högmod går före fall" är väl det första de flesta tänker på om Ikaros kommer på tal. Och det ligger nära till hands att läsa in civilisationskritiska kommentarer mot exploatering och rovdrift till skada för klimat, människa och natur hos Bobby Mull. Särskilt som sångaren Fredrik Blomgren i en del textrader blir väldigt konkret, som när han I min lövhög funderar över svart sot och damm från Silicon Valley och Sankt Petersburg som yr in över oss, eller brister ut i utgjutelse över hur han "vantrivs som fan" i den nya "begravningskulturen, alla åsiktsmatriser och new public management".
I en av de andra mer minnesvärda sångerna, Narrativ medicin, ordineras Göran Tunström, Muminpappan, jazz på svenska med ett litet glas vin och en sånglärka mot tillkortakommanden och marans ritt.
Genrebeteckningar behövs för att vi ska ha en chans att orientera oss, men är också vanskliga då de kan få oss att onödigtvis välja bort. Proggmusik är väl ett försök att ringa in Bobby Mull, om man är klar över "genrens" stora spännvidd vill säga. Själv lyssnar jag på det mesta, men som av en händelse åskådliggjordes lite av just proggens bredd när jag skulle ta tag i den här recensionen. På grammofonen råkade Blå Tågets Brustna hjärtans hotell ligga och i CD-spelaren fick Samla Mamma Mannas Kaka maka på sig när Ikaros fall skulle in. Fredrik Blomgren kan ibland påminna om Tore Berger i Blå Tåget och på Brustna hjärtan... förekommer – en vingklippt örn. Bobby Mull bjuder, utan övriga jämförelser med Samla, på instrumentala partier, men de vill inte riktigt lyfta på egen hand, tycker jag. De finurliga sångtexterna är centrala.
Lika väl som Ikarosmyten rymmer så mycket mer än en varning för övertro på teknik; till exempel att flygfärden ju inleds som en berättigad flykt, så ger Bobby Mulls sånger utrymme för flera tolkningar och rätt fritt flygande associationer. Och Ikaros far Daidalos varnade ju även för att flyga för lågt!