Efter inledande mingel i Frimurarnas trädgård invid ruinen bänkade sig deltagare och övriga konserbesökare i S:t Nicolai. Kulturjournalisten Eva Sjöstrand höll det officiella invigningstalet och påpekade att hon brukar visa bilder i radio.
– Ingen lätt match men jag ska visa en här, berättade hon och bad publiken tänka sig den lilla oljemålningen "Musik" av Eva Bonnier, som hon beskrev efterhand. Den visar en pianist som hon menade var lik den som är avbildad i årets programblad, nämligen den under årets festival särskilt uppmärksammade Claude Debussy.
En målning som fick ett hedersomnämnande vid världsutställningen i Paris 1889. Vid samma utställning drabbades Debussy av musik när han hörde en slagverksorkester från Java, något som också avsatt sig i den musik han senare skrev.
Eva Sjöstrand påpekade ett viktigt gällande "men" för att drabbas av musik: Att befinna sig i nuet.
– Man får inte tänka tvättid eller Fåröfärjetid, förmanade hon auditoriet, och avslutade med att citera beatpoeten Lawrence Ferlinghetti.
Veckans konstnärlige ledare Staffan Scheja harangerade de deltagande, yngre musikerna.
– Vi har många nya fantastiska talanger här som står på tröskeln till stora internationella karriärer.
Bland de som framträdde för kvällen var pianisten Melissa Jacobson-Velandia.
– Hon har studerat för mig men försvann sen till Tyskland och är här för första gången, presenterade Staffan Scheja.
Hon soloframförde först "Danzas Argentinas" av Alberto Ginastera och därefter tillsammans med den norska cellisten och tillika i veckan debuterande Amalie Stalheim, Debussys "Sonat för cello och piano".
Invigningskonserten avslutades med att Staffan Scheja ackompanjerade sopranen Agneta Eichenholz i ett knippe skandinaviska solosånger.
Under tisdagen hölls i S:t Nicolai kammarmusikveckans enda lunchkonsert. Inledningsvis berättade Avri Levitan om sitt Musethica-projekt, innan han tillsammans med Yamen Saadi framförde Mozarts "Duo för violin och viola".
Staffan Scheja äntrade åter tribunen för att vid flygeln ta sig an ett pianistiskt kraftprov, Franz Liszts "Sonat h-moll".
– Jag ska nu spela Liszts största soloverk för piano, menade Staffan Scheja och konstaterade att kompositören kanske är alla tiders främste pianovirtuos.
Konkurrensen vid samtiden var tung. Såväl Frederic Chopin (som också kommer att framföras under veckan) som Robert Schumann (båda födda 1810 medan Liszt föddes 1811) hade skrivit sonater men den traditionella varianten passade inte tonkonstnären Liszts kynne. Hans variant var uppbyggd på fyra temata som omedelbart presenteras och återkommer och den tilllägnades dessutom kompisen Schumann.
Det blev en virtuos tolkning som gav en härlig musikupplevelse. Staffan Scheja spelade med såväl utmejslad kraft i intensiv närkamp med instrumentet i de volmymstarka passagerna som sensibilitet och virtuositet i de mera lågmälda delarna.
Ett verk som faktiskt inte framförs så ofta som det borde. Kanske beror det på svårighetsgraden.