Dagen efter sin 67-årsdag, den normala övre gränsen för pension, är de flesta lediga från det som länge har varit deras jobb.
– Jag tänker inte så. Jag tror att man mår bra av att hålla sig i gång, säger Elisabeth Olsson Meimermondt och öppnar butiken tidigt på sin födelsedag.
På hyllor i mängder ligger packar med tyger, oftast 20 meter i varje och tillsammans en längd på många mil. Garner, sytråd och knappar, var allting finns är inte inlagt i någon dator.
– Jag har min databas i huvudet, säger Elisabeth och berättar hur livets tråd ledde henne fram till att bli ägare till en av öns få kvarvarande tygaffärer.
Uppvuxen i Visby och utbildad till lågstadielärare flyttade Elisabeth tidigt till Nyköping och bildade familj. Hon började sälja hudvårdsprodukter och blev en av landets största återförsäljare, innan hon tillsammans med maken Jan öppnade "Gröna rummet" för att få andra att må bra.
– Jag ville påverka människor att tro på sig själva och att bli starka inombords. Min man jobbade egentligen på Oxelösunds järnverk men han utbildade sig till massör, säger Elisabeth Olsson Meimermondt.
Till slut segrade barndomsrötternas viskningar, som nu hade vuxit till rop på att hon skulle flytta hem.
– När man är på fastlandet saknar man sin hemö. Det blev hemma där jag bodde, men inte i hjärtat, säger Elisabeth.
Hon köpte föräldrahemmet i Visby, och ett gammalt baptistkapell i Silte med planer på att starta ett retreat och hålla hälsokurser. Men de planerna blev det inget av med. 1998 skulle Marianne Werkelin, som hade drivit butiken "Tyglagret" på Östercentrum slå igen.
– Marianne ville att jag skulle ta över. Hon sålde ut och jag köpte all inredning och istället för att kosta på en ny skylt tog jag hennes gamla, säger Elisabeth och berättar att hon öppnade sin egen butik i lokaler som stod tomma på Söderväg.
Första året höll två anställda butiken öppen, innan Elisabeth själv tog över. Trots tusen och åter tusen meter tyg är hennes intresse för människan som kommer in större.
– Jag använder tyget som redskap för att människor ska inse det intressanta, det roliga och välmåendet, och finna sinnesro i sig själva. Det gör man genom att skapa något, säger hon.
Inte sällan kommer kunder sedan tillbaka in med bilder på vad de har skapat, för att visa och tacka henne för hjälpen.
– Jag är med i nästan alla kunders process. Här i butiken är ett flöde av upplevelser och intryck och jag finns som en spindel som rör sig överallt, säger hon.
Fortfarande finns originaltyger på metervara kvar från 1970-talet och tidigare. Butiken lockar kunder som åker från fastlandet för att handla.
– De lägger en weekend på Gotland, bor på hotell och handlar tyger, säger Elisabeth och berättar om möten med dem som behövt tyger till alltifrån klädslar till gamla bilar, balklänningar och stolar.
Ofta är det barn som knappt når över disken som kommer in, på jakt efter garn för att virka.
– De är jätteduktiga med egen plånbok och vet precis vad de ska ha, säger Elisabeth och förklarar hur glad hon blir varje gång barnen känner igen "tanten" i butiken.
Teater- och filmskapare hör också till stamkunderna, något som bidrar till att Elisabeth gärna ser föreställningar med ögonen skärpta.
– När jag ser Maria Wern på tv ser jag, jaha, där hamnade mitt överkast, säger hon och berättar om Romateatern och nu senast länsteaterns uppsättning av Jacob Dubbe där en hel del tyg gick åt.
Att ensam hålla öppet sex dagar i veckan och samtidigt ha kontakt med hundratals leverantörer tar tid. Tid som dygnet knappast räcker till.
– Jag jobbar 18 timmar och sover sex timmar, säger Elisabeth och berättar hur hon brukar ta en promenad mitt i natten för att alls få komma utomhus.
För ett år sedan bestämde hon sig för att sälja allt.
– Jag har längtat efter ledighet och kan inte se någon annan lösning. Men jag har inte hittat rätt person. Det kan ta länge till och jag har inte bråttom, säger hon.
Någon total pensionering lär det inte bli frågan om. Elisabeth har kreativa planer på nya verksamheter, den dagen hon lämnat sitt livsverk. Bland annat vill hon hålla kurser i broderi och textilt skapande.
– Min passion är att se till att andra vågar och kommer på rätt spår. Jag puttar på dem lite och att det handlar om tyg och garn är egentligen en bisak, säger hon.