Det har skrivits många artiklar om Ethel Forsbergs arbete om mikroplaster och kemikalier, men också om hennes jobb som samhällsbyggnadsdirektör och den plötsliga avgången. Däremot har det inte skrivits många, om ens några, artiklar om hennes konstnärskap trots att hon har tecknat och målat hela livet.
Även om hon har visat sina akvareller tidigare, bland annat på Vårsalongen i Lärbro, så blir sommarens utställning hennes första publika separatutställning. Vid sidan av sina chefsjobb har hon sedan 70-talet gått i lära hos flertalet konstnärer.
Motiven skiftar mellan landskap, hav, människor och byggnader.
– Jag försöker analysera det jag ser och beskriva det på papper, säger hon och hoppas att betraktaren ska nås av de känslor som hon vill förmedla.
Akvarell lockar Ethel Forsberg på grund av dess utmaningar och svårigheter.
– Man har aldrig koll. En del av utmaningen handlar om att det gäller att använda saker när de händer på pappret, säger hon.
Också Ethel Forsberg slås av det magiska ljuset, som så många talar om, när hon går längsmed en gotländsk strand.
– Då skänker det mig en väldig glädje om jag lyckas fånga det. Det handlar om att lära sig om färgpigment och jag tränar hela tiden upp min förmåga som iakttagare, säger hon.
Ethel Forsberg, som intervjuas över telefon eftersom hon är i Stockholm, börjar detaljerat beskriva miljön där hon sitter på en parkbänk omgiven av planteringar. Hon har lämnat sitt kontor för att kunna prata ostört. I grönskan runtomkring sig ser hon skuggor och ljusskiftningar.
– Det är mycket grönt, men egentligen är det på den vita skalan fast blommorna är inte riktigt vita eftersom det också är grön-gult, säger hon.
Just kontraster och nyanser fångar ofta hennes blick, som i takt med konstnärskapet har förfinats.
– Hav och vatten är en riktig utmaning att måla. Där har jag ett oändligt arbete att göra, säger hon.
Ethel Forsberg är av åsikten att livet går ut på att lära sig nya saker och det är kanske därför hon har valt en av de svåraste måleriteknikerna som finns.
Att lära sig nytt har också krävts när hon skiftat mellan olika kunskapsområden i yrkeslivet. Efter att ha varit generaldirektör på Kemikalieinspektionen i tio år blev hon samhällsbyggnadsdirektör på Region Gotland, där hon fick sätta sig in i plan- och byggfrågor. Året efter att hon tillträdes utsågs hon till "Årets tjänsteman".
Men efter drygt tre år som chef gjordes en anmälan till Arbetsmiljöverket där det framkom att det fanns problem i den psykosociala arbetsmiljön och att hon som ledare var frånvarande.
– Det blev en reaktion från skyddsombuden som var tydligt riktat mot det ledarskap som jag bedrev, säger Ethel Forsberg.
Hon beskriver en turbulent tid i Region Gotland. Regiondirektören Jan Björinge hade nyligen fått sparken och därefter hade regionstyrelsens ordförande Åke Svensson tvingats avgå.
– Det var rörigt och instabilt. Jag fick kanske inte så starkt stöd uppifrån som jag hade behövt, säger hon.
Men hon är noga med att inte skylla på något eller någon. Det var också därför hon bestämde sig för att svara på medias frågor vid ett tillfälle och därefter vara tyst.
– Jag ville inte kritisera. Det här var omtumlande för mig och jag kände att jag inte var i skick att föra någon debatt. Publika debatter blir ofta destruktiva, säger hon.
I dag är hon nöjd över att hon inte lockades till att försvara sig offentligt och leta efter fel.
Hon beskriver den där november månaden 2015 som "tuff". Det tog särskilt på krafterna att inte kunna få med sig all personal.
Ethel Forsberg såg bara en lösning på problemet – att säga upp sig.
När beslutet var fattat tog hon cykeln från kontoret på Visborg och cyklade mot Södra Hällarna.
– Jag kände mig lycklig och harmonisk. Jag var glad att jag fattat beslutet för det hade varit ett tungt år.
Även om hon kände att hon hade jobbat hårt för att förbättra flera områden på förvaltningen så fanns det mörka moln på himlen.
– Jag tror att vi människor fungerar så att det kommer känslor av skam och skuld. Det behövde jag ta mig igenom och det har jag gjort, berättar hon.
Ethel Forsberg som varit chef sedan mitten på 90-talet vägrade att se sin uppsägning från regionen som ett bokslut över sitt yrkesliv.
Efter ungefär ett halvår fick hon återigen jobb som generaldirektör, den här gången för Forte – Forskningsrådet för hälsa, arbetsliv och välfärd.
I dag veckopendlar hon till Stockholm från lägenheten i Visby som hon delar med sin man och deras hund. Den gångna arbetsveckan har hon tillbringat på Järvaveckan som hålls nordväst om Stockholm. Det är en politisk vecka, som ibland kallas för förortens Almedalen, som ska få fler medborgare i huvudstadens ytterområden att bli delaktiga i den politiska debatten.
Som generaldirektör för Forte är Ethel Forsberg på plats för att tillsammans med sina kollegor anordna ett seminarium om den psykiska ohälsan hos barn och vilken roll skolan spelar. Det är ett av de forskningsområden som hon nu är med och utvecklar.
– Tidigare har jag jobbat med hållbar utveckling och jag tänker att det här är också hållbar utveckling men den sociala biten, säger hon.
Forte, som är ett statligt forskningsråd, har som uppgift att finansiera forskning inom hälsa, arbetsliv och välfärd. Det kan handla om frågor som stress, och organisation av arbetsplatser.
Ethel Forsberg anser att Sverige har varit dåligt på att mota den typen av problem.
– Jag tror att vi har tänkt att "det där kan vi redan så bra", men så är det inte. När det gäller unga som mår dåligt sticker vi ut i ett europeiskt perspektiv, säger hon och förväntar sig förbättringar.
Hon har tidigare varit med om att gå före i frågor som sedan fått genomslag i den offentliga debatten. Under sin tid på Kemikalieinspektionen forskade hon på nanopartiklar och mikroplatser, och deras påverkan på miljön och människors hälsa. Hon skrev också boken "Makt, plast, gift och våra barn" som fick stor uppmärksamhet.
Under det senaste året har plastdebatten praktiskt taget exploderat, vilket självklart gläder Ethel Forsberg.
– Vissa stunder kan jag känna mig stolt om jag kanske på något sett lyckats bidra till detta, säger hon och fortsätter:
– Men det är fortfarande många politiska beslut som saknas. Plast- och kemikalieindustrin är inte transparent. Men politikerna kan inte driva en sån här fråga om det inte finns en opinion – och det gör det nu, säger hon hoppfullt.