Tove Adman med sin numera klassiska ljusstake, men i tre gÄngers förstoring.
I april slutar Tove Admans samarbetspartner i JÀrna, söder om Stockholm, att gjuta betongen till det hon designat. Det blir ocksÄ slutet pÄ hennes egen lÄnga och rosade karriÀr som formgivare.
â Jag har byggt upp allt sju gĂ„nger med olika tillverkare, men jag Ă€r 67 Ă„r och kĂ€nde att nĂ„gon gĂ„ng fĂ„r det vara nog, sĂ€ger hon medan solen faller in genom fönstret pĂ„ ljusstakar och gjutna föremĂ„l.
Fram till sent 1980-tal, nÀr tidigare Àgaren stÀngde, gick Shellmacken och affÀren mittemot under namnet "Danielssons". Tack vare ett arrangemang som hette "Kultursommaren" kom Tove Adman, ursprungligen frÄn Roma men dÄ boende i Stockholm, första gÄngen till kurvan lÀngs vÀgen vid Filippuse.
â Alla jag kĂ€nde i Stockholm hade ett stĂ€lle pĂ„ Gotland, utom jag som kom hĂ€rifrĂ„n, sĂ€ger hon och berĂ€ttar att hon till det kultureventet fick fĂ€rdigstĂ€lla de sju blĂ„ stolarna hos konstnĂ€rskollegan Björn Hammarström, som dĂ„ Ă€gde gamla affĂ€ren. De, plus ett bord med silverbestick, placerades vid kusten i krokarna.
Macken ska fÄ nytt liv, hoppas Tove Adman. HÀr med sin numera klassiska ljusstake, men i tre gÄngers förstoring.
UppklÀdd i sin enda klÀnning knackade Tove Adman sedan pÄ hos Mary Danielsson, som dÄ Àgde macken och i somras fyllde 100 Är.
â Jag hade inga stĂ„lar, men tĂ€nkte att jag sĂ€ger upp hyran pĂ„ ateljĂ©n i Stockholm. FrĂ„n den dagen var macken min. Jag fick nyckeln samma dag och det Ă€r fortfarande min lyckligaste dag i livet.
Som formgivare gillar Tove Adman att leka med proportionerna och skala föremÄl upp och ned i storlek. Nu skalar hon ner sin verksamhet och sommaren blir den sista med butik i den gamla macken. DÀr vill hon sedan starta bykrog.
Sedan sommaren 1994 har Tove Adman hÀlsat kunder vÀlkomna, först i det som nu Àr verkstad. Sedan hon för Ätta Är sedan byggde sitt nya hus vÀgg i vÀgg och flyttade ut frÄn macken har sommarbutiken varit dÀr.
Hon berÀttar hur mÄlandet med pensel och tavlor till slut gjorde henne galen av att "sitta och glo" pÄ fÀrg som torkade och att hon dÄ vilade sinnet med skulptur.
â Jag ville lĂ€ra mig göra formar i gips och hade en gammal silverplĂ€terad ljusstake, sĂ€ger hon och berĂ€ttar hur den fick bli ett första prov.
Resten Àr historia. Tove Adman började gjuta stearin i formen. Hon kallade sina ljus med inbyggd stake för "Den förgÀngliga skönheten". En stor butikskedja i USA fick nys om produkten och ville köpa tolv pallar.
â DĂ„ lĂ„nade min brorsa tvĂ€tteriet i Roma för att fĂ„ plats och mamma blev engagerad, men det blev för osĂ€kert och jag faxade företaget och sa nej, sĂ€ger Tove Adman och berĂ€ttar hur den amerikanska jĂ€tten inte godtog det utan hĂ€mtade nĂ€rmare 1 000 stearinstakar med flyg.
Tove Adman har formgivit mycket i sitt hem, bland annat skrivbordslampan i betong inspirerad av naturfilmer pÄ tv som visade reptiler i anfall.
NÀr lÀngtan att fÄ gjuta nÄgot mer bestÄende kom hÀllde Tove Adman betong i formen. Under 30 Är har betongljusstaken varit lite av hennes signum och en storsÀljare. Att fÄ ha varit med och göra betong till nÄgot "fint" som finns i mÄngas hem tycker hon kÀnns roligt. Baksidan Àr att andra snott och plagierat hennes idé.
â Det har hĂ€nt att jag stĂ„tt pĂ„ Formex-mĂ€ssan och sett mina saker i andras montrar. De har plagierat rakt av, med min logga kvar! DĂ„ blir jag förbannad och har de inte plockat bort sakerna har jag anmĂ€lt dem, sĂ€ger hon.
Snapsglaset frÄn Kosta Àr frÄn 1600-talet och stÄr förlaga till de mjuka i silicon som Systembolaget nobbade.
En annan av Tove Admans skapelser Ă€r ljuskronan i taggtrĂ„d. IdĂ©n fick hon under en stipendievistelse nĂ€r Ăst- och VĂ€sttyskland skulle gĂ„ samman.
â Den heter "En allvarlig pĂ„minnelse". Ljuset finns alltid dĂ€r, man kan inte stĂ€nga av hopp och framtidstro, sĂ€ger hon och visar ocksĂ„ snapsglaset i gummi, som gĂ„r att klĂ€mma ihop om man inte vill ha nĂ„got i det:
â Jag försökte lansera det till Systembolaget som ett glas man kan tacka nej till, men de var inte intresserade.
Det var under en stipendieresa till forna Ăst- och VĂ€sttyskland som Tove Adman fick inspirationen att göra en kristallkrona utav taggtrĂ„d.
Besattheten och drivet att formge och testa nya saker har fyllt Tove Admans liv. NÀr hon sjÀlv Ànnu vintertid bodde kvar i Stockholm stötte hon pÄ konstnÀren Johan Melander, som gjort möbler till kÀnda hem men i dag gör ramlister i gamla affÀren i KrÀklingbo.
â DĂ„ hade han en stuga i Lausviken. Han sĂ„g sĂ„ jĂ€vla elĂ€ndig ut, sĂ„ jag sa att han kunde fĂ„ bo i macken. Det Ă€r 20 Ă„r sedan och han har sin kavaj hĂ€r, men har fortfarande inte flyttat in. Han bor hĂ€r pĂ„ natten och lagar maten, sĂ€ger hon och skrattar över kĂ€rlekshistorien.
KÀrleken till varandra och till platsen har fött en ny idé och framtidsplan för macken.
â DĂ€r finns en kamin och ett kök, det skulle vara trevligt att göra en bypub â framför allt vintertid, sĂ€ger Tove Adman och berĂ€ttar att hon för sina vĂ€nner tidigare haft en privat bar i garaget.
NÀr Tove Adman kopplar av hÀnder det att hon möblerar och bygger nya miljöer i trÀdgÄrden bakom den gamla macken.
Drömmen Àr att anvÀnda de mÀngder av bilder hon tagit genom Ären, av gamla grannar och sockenbor som vandrat vidare, för att göra ett innertak av foton.
â Jag har faktiskt en egen lyktstolpe som jag an tĂ€nda och slĂ€cka nĂ€r jag vill. Det skulle vara jĂ€ttekul om en krog kunde bli till.