Tove Adman med sin numera klassiska ljusstake, men i tre gångers förstoring.
I april slutar Tove Admans samarbetspartner i Järna, söder om Stockholm, att gjuta betongen till det hon designat. Det blir också slutet på hennes egen långa och rosade karriär som formgivare.
– Jag har byggt upp allt sju gånger med olika tillverkare, men jag är 67 år och kände att någon gång får det vara nog, säger hon medan solen faller in genom fönstret på ljusstakar och gjutna föremål.
Fram till sent 1980-tal, när tidigare ägaren stängde, gick Shellmacken och affären mittemot under namnet "Danielssons". Tack vare ett arrangemang som hette "Kultursommaren" kom Tove Adman, ursprungligen från Roma men då boende i Stockholm, första gången till kurvan längs vägen vid Filippuse.
– Alla jag kände i Stockholm hade ett ställe på Gotland, utom jag som kom härifrån, säger hon och berättar att hon till det kultureventet fick färdigställa de sju blå stolarna hos konstnärskollegan Björn Hammarström, som då ägde gamla affären. De, plus ett bord med silverbestick, placerades vid kusten i krokarna.
Macken ska få nytt liv, hoppas Tove Adman. Här med sin numera klassiska ljusstake, men i tre gångers förstoring.
Uppklädd i sin enda klänning knackade Tove Adman sedan på hos Mary Danielsson, som då ägde macken och i somras fyllde 100 år.
– Jag hade inga stålar, men tänkte att jag säger upp hyran på ateljén i Stockholm. Från den dagen var macken min. Jag fick nyckeln samma dag och det är fortfarande min lyckligaste dag i livet.
Som formgivare gillar Tove Adman att leka med proportionerna och skala föremål upp och ned i storlek. Nu skalar hon ner sin verksamhet och sommaren blir den sista med butik i den gamla macken. Där vill hon sedan starta bykrog.
Sedan sommaren 1994 har Tove Adman hälsat kunder välkomna, först i det som nu är verkstad. Sedan hon för åtta år sedan byggde sitt nya hus vägg i vägg och flyttade ut från macken har sommarbutiken varit där.
Hon berättar hur målandet med pensel och tavlor till slut gjorde henne galen av att "sitta och glo" på färg som torkade och att hon då vilade sinnet med skulptur.
– Jag ville lära mig göra formar i gips och hade en gammal silverpläterad ljusstake, säger hon och berättar hur den fick bli ett första prov.
Resten är historia. Tove Adman började gjuta stearin i formen. Hon kallade sina ljus med inbyggd stake för "Den förgängliga skönheten". En stor butikskedja i USA fick nys om produkten och ville köpa tolv pallar.
– Då lånade min brorsa tvätteriet i Roma för att få plats och mamma blev engagerad, men det blev för osäkert och jag faxade företaget och sa nej, säger Tove Adman och berättar hur den amerikanska jätten inte godtog det utan hämtade närmare 1 000 stearinstakar med flyg.
Tove Adman har formgivit mycket i sitt hem, bland annat skrivbordslampan i betong inspirerad av naturfilmer på tv som visade reptiler i anfall.
När längtan att få gjuta något mer bestående kom hällde Tove Adman betong i formen. Under 30 år har betongljusstaken varit lite av hennes signum och en storsäljare. Att få ha varit med och göra betong till något "fint" som finns i mångas hem tycker hon känns roligt. Baksidan är att andra snott och plagierat hennes idé.
– Det har hänt att jag stått på Formex-mässan och sett mina saker i andras montrar. De har plagierat rakt av, med min logga kvar! Då blir jag förbannad och har de inte plockat bort sakerna har jag anmält dem, säger hon.
Snapsglaset från Kosta är från 1600-talet och står förlaga till de mjuka i silicon som Systembolaget nobbade.
En annan av Tove Admans skapelser är ljuskronan i taggtråd. Idén fick hon under en stipendievistelse när Öst- och Västtyskland skulle gå samman.
– Den heter "En allvarlig påminnelse". Ljuset finns alltid där, man kan inte stänga av hopp och framtidstro, säger hon och visar också snapsglaset i gummi, som går att klämma ihop om man inte vill ha något i det:
– Jag försökte lansera det till Systembolaget som ett glas man kan tacka nej till, men de var inte intresserade.
Det var under en stipendieresa till forna Öst- och Västtyskland som Tove Adman fick inspirationen att göra en kristallkrona utav taggtråd.
Besattheten och drivet att formge och testa nya saker har fyllt Tove Admans liv. När hon själv ännu vintertid bodde kvar i Stockholm stötte hon på konstnären Johan Melander, som gjort möbler till kända hem men i dag gör ramlister i gamla affären i Kräklingbo.
– Då hade han en stuga i Lausviken. Han såg så jävla eländig ut, så jag sa att han kunde få bo i macken. Det är 20 år sedan och han har sin kavaj här, men har fortfarande inte flyttat in. Han bor här på natten och lagar maten, säger hon och skrattar över kärlekshistorien.
Kärleken till varandra och till platsen har fött en ny idé och framtidsplan för macken.
– Där finns en kamin och ett kök, det skulle vara trevligt att göra en bypub – framför allt vintertid, säger Tove Adman och berättar att hon för sina vänner tidigare haft en privat bar i garaget.
När Tove Adman kopplar av händer det att hon möblerar och bygger nya miljöer i trädgården bakom den gamla macken.
Drömmen är att använda de mängder av bilder hon tagit genom åren, av gamla grannar och sockenbor som vandrat vidare, för att göra ett innertak av foton.
– Jag har faktiskt en egen lyktstolpe som jag an tända och släcka när jag vill. Det skulle vara jättekul om en krog kunde bli till.