Gotlänningen bakom ny SVT-satsning

Två havsörnar seglar över huvudet och på en stenmur ligger Gösta Reilands kikare – alltid till hands. Den skäggiga mannen med lamm, inte bara i hagarna, ska strax göra en akutinsats som fåraherde. Att han också har jobbat med Madonna, Beyoncé och andra världsstjärnor gör han inget stort nummer av – om ingen frågar.

– Jo, Madonna hon visste precis vad hon ville och var bestämd. Hon hade råkoll och kom och tittade på alla tagningar, säger Gösta Reiland och berättar om de två musikvideos som han gjorde för Madonna med inspelningar i Los Angeles, London och i en underjordisk försöksanläggning för kärnkraft i Stockholm.

Till Gotland kom Gösta första gången som barn på somrarna, när han följde med sin pappa som jobbade tillfälligt på ön som veterinär. Som 22-åring for han till USA för att gå målarskolor, men fick av en slump också hoppa in som fotoassistent.

Foto och film gav mersmak och när han efter åtta år i New York flyttade hem till Stockholm och en ateljé i Gustavsberg blev det uppdrag för bland annat SAS.

– Första filmen jag gjorde var en musikvideo för Teddybears, säger han och berättar om flytten till Gotland. Via en hyrd ateljé i Garda letade han sig söderut, faktiskt nästan så långt man kan komma. Vid Skoge, bara någon kilometer från Hoburgen köpte han och Marie gården för 16 år sedan. Marie har bland annat drivit Folkeryds konditori i Burgsvik, men jobbar i dag på förskola i Visby där yngsta sonen går högstadiet. Äldsta sonen har kommit in på Rytmus musikgymnasium och flyttat till Stockholm.

– Här sitter jag, kattmannen, och tar hand om gårdens 32 tackor, säger Gösta Reiland och berättar om kattungarna som härjar i husets gardiner och blomkrukor och därför kräver näst intill ständig tillsyn.

Trots att Gösta Reiland, 55 år gammal, hunnit jobba i uppskattningsvis mer än 30 länder har han aldrig filmat på Gotland.

– Gotland är privat. Här laddar jag batterierna och här är hemma. Sundre är den vackraste platsen i världen och där jag helst av allt vill vara, säger han och smuttar på kaffet ur en Muminmugg medan han blickar ut över dalen.

Blickar över sin omgivning gör han gärna, eller snarare blänger som han själv beskriver det, om det så är ut över nejderna på Sudret eller på folk i tunnelbanan i Stockholm.

– Jag älskar att betrakta och jag tycker att jag har världens bästa jobb. Jag är en bildmänniska och jag ser i bilder även på fritiden, säger Gösta Reiland.

För tre år sedan hade hans långfilm ”Flocken” premiär, vilket gav honom en Guldbagge för bästa foto. Filmen gjorde han tillsammans med regissören Beata Gårdeler. De båda ligger nu bakom en av höstens stora satsningar i SVT, serien ”Allt jag inte minns” efter Jonas Hassen Khemiris succéroman med samma namn.

– Jag och Beata jobbar väldigt tajt när vi bryter ner ett manus och vi gör en sorts bildmanusbibel, säger Gösta Reiland och förklarar sin roll som arkitekt när varje bildruta ska ritas.

”Allt jag inte minns” är ett drama i två tidsaxlar och kretsar kring vilka minnen som en ung människas plötsliga död lämnar efter sig.

– Jag har försökt att ljussätta minnesscenerna annorlunda och gjort dem på natten, på det sättet var det en ganska krävande inspelning, säger Gösta Reiland och berättar att han genom att använda äldre kameraobjektiv vill få fram en känsla av dåtid, i kontrast till scenerna i nutid tagna med modern optiskt perfekt utrustning.

Huvudrollen som den omkomnes mamma spelas av Pernilla August.

– Hon är en otroligt skicklig skådespelerska och det var väldigt spännande att se henne jobba, säger Gösta Reiland.

Men särskilt mycket utrymme att bli starstruck fanns inte i ett team som växte samman nästan till en familj.

– Alla drar sitt strå till stacken och alla är lika viktiga. Det är kul att jobba med folk som är duktiga och som försöker göra sitt allra bästa till projektet, säger Gösta Reiland och avslöjar att han har nya uppdrag på gång men att inget ännu är offentligt.

Efter Guldbaggen 2016 blev hans nästa långfilm ett verklighetsbaserat drama om en pyroman i 1970-talets Norge. Efter otaliga mordbränder visade sig gärningsmannen vara brandchefens egen son.

– Vi hade en dansk pyrotekniker. Gotlänningen Emil Hall, som är min passare, och jag fick springa omkring i skyddskläder. Maskerna smälte. Det brann i min armbåge och var läskigt, men det blev fina scener, säger Gösta Reiland.

På söndag kväll visas första delen av tre av ”Allt jag inte minns”. Även i SVT:s nya drama brinner det rejält, något som han inte vill avslöja för mycket detaljer kring. Filmfotografen själv är inte något freak av serier, men till premiären kommer han att knäppa på sin tv, precis hemkommen från ett filmjobb i Bukarest.

– Det är klart att jag måste se, men jag är lite nervös för hur den upplevs på tv. Det är en helt annan sak än på bio och många scener är mörka. Jag hoppas att folk ser nåt, säger Gösta Reiland.