Först: Om du undrar hur Andreas spelar när han backar Ulf Lundell på hans maratonkonserter så ska jag berätta det: han spelar så in i helvete.
Vit skjorta, svart slips; mycket, länge, fort och hårt.
Han ler när jag karaktäriserar hans värv, för jo, något ligger det i det. Ganska mycket, rent av:
– Ulf är muskler, anslaget är tungt...en spelning är som ett enda långt trumsolo, kan man säga. En slags idrottsuppvisning, nästan. Man är rätt slut efteråt.
Sedan 2003 har Andreas suttit bakom trummorna i Lundells orkester, ett slags E-Street Band, otaliga turnéer, otaliga skivinspelningar.
– Om jag inte minns fel har jag spelat in 106 låtar med Ulf. Ett år gjorde vi en dubbel och två enkelalbum.
Det är en ynnest, säger han, att få resa runt med en av sommarens största turnéer, den som på tisdag kommer till Gåsemora på Fårö.
När den här intervjun görs, i Andreas gröna trädgård i Bro, är det midsommarsöndag och en vecka kvar av tre veckors repetitioner i Svensk filmindustris största studio i Stockholm.
En vecka senare har turnén premiär på Sofiero i Helsingborg och kommer då att få fyror i betyg och rubriker som ”självutlämnande” och ”ljuvlig”.
Men det vet vi i den här stunden ännu ingenting om.
Just nu ser det lovande ut, säger han, det flyter och infallen är många:
– Jag har sällan haft så roligt när vi repar, mycket skratt och flams från alla håll, det är ju fyra år sedan förra turnén. Ulf har varit på topp, man kunde tänka att han skulle vara lite låg efter det där med rattfyllan, men inte! Vi har kul tillsammans, helt enkelt. Det blir nog en bra sommar.
Andreas är musiker och producent, har har turnerat med ”alla”; Le Marc, Gessle, Ternheim, E-Type, Uggla och spelat in desto fler i sin sudio i Stockholm, ”Durango Recording”. En doldis för den stora massan, en lysande supernova i branschen.
Bro, vid en grusvägs slut, två dagar efter midsommarafton. I träden hänger kulörta dekorationer och runt om i den stora trädgårdens står grupper av möbler, rester efter en fest.
Han slår ut med handen, titta:
– Vi var 25 pers här mellan 17 år och 80, några från Lundellbandet och deras familjer, min tjej, barnen...sådant kan man göra här, makalöst, eller hur? Det gick inte på 64 kvadrat i Hammarbyhöjden.
Ty så är det, den första april i år blev huset i Bro hans egendom, 170 kvardrat och ett sidohus om 120, i samma veva skrev han sig på Gotland. Bara sådär. Vi ska återkomma till varför.
Lilla samhället Valla utanför Katrineholm på 70-talet, ett par tusen invånare, det var där han växte upp. Utan att någonsin passa in eller känna sig hemma.
Så fort det gick drog han; till Malmö ett par år och när han var 20: Stockholm. Stockholm var målet, det var drömmen.
Precis som en gång för Ulf Lundell då han växte upp på Värmdö, som han sjunger i låten ”Nytt hem”; ”Jag närmar mej stan, jag ser ljusen på håll /som jag såg det där ljuset bortom skogen nån gång när jag var tolv/ Jag stod där och drömde och sa: En dag ska jag dit /där gatorna larmar och natten är vit”.
Lika magisk var storstaden för Andreas.
Pappa Erik, Kapten kallad, var musiker och bankade skinn i proggiga Fläsket Brinner, Andreas hängde med på spelningarna ibland och minns när de med turnébussen närmade sig Stockholm, dit pappa flyttat sedan kärnfamiljen upplösts.
Den rodnande himlen om sommarnätterna, de höga husen, fönstren som lyste, gatljusen, neonen.
– Jag älskar Stockholm, det gör jag än i dag, en slags romantik som fortfarande finns kvar...men så går åren.
Ja, så är det. Åren går. Andreas är 51, det har kommit en ny generation musiker och vem vet hur länge hans telefon ringer (”När Maggio ska ut på vägarna, inte ringer hon mig även om jag varit med på någon skiva, hon ringer så klart någon yngre!”).
...och medan åren alltså gått har idén smugit sig på att, som han säger, göra någonting annat, något hållbart.
Kanske lämna Stockholm, trots allt, skapa något nytt under rubriken ”Var vill jag bli gammal?”.
Hyllad musikant, visst. Men mest av allt en människa med sina allmänmänskliga funderingar.
– Du vet, jag bor i Hammarbyhöjden, har studion i Hammarby sjöstad, det tar tio, tolv minuter att gå, jag jobbar under jord, det har jag gjort i tjugo år nu, sedan kommer jag hem till 64 kvadrat, nyrenoverat i och för sig, tegelvägg och allt, och snart är det måndag igen...
Det just ordagrant citerade har fel tempus, ty allt det där är numera imperfekt, förfluten tid.
Lägenheten är avyttrad, studion finns i och för sig kvar men bopålarna är sedan i april alltså nedslagna i Bro på Gotland. Eller hur det nu i verkligheten är:
– Jag bor här i huset, hos min tjej i Stockholm och så har jag en säng i studion...allt är en stor kappsäck, var har jag mina kalsonger, det är den eviga frågan, skrattar han.
Han skrattar ofta, tycks uppfylld av landsbygden, har redan hjärtat fyllt av det lantliga. Han har ingen anknytning, känner bara några få, men fattade ett outplånligt tycke för ön när han i fjol spelade jazz en vecka på Warfsholm.
Vad är det som talar till dig så?
– Det är ett helt annat lugn än Stockholm, det vågar jag säga utan att riktigt ha hunnit landa här. Men framför allt var det tid för förändring, jag menar, orkar jag göra ett lappkast i livet när jag är 60? Det vet jag ju inte, därför gjorde jag det nu.
Det har för all del hänt, säger han, att han legat vaken om nätterna och funderat över ekonomin, vaknat gubbtidigt och tänkt, ”just det, gräsmattan! Och komposten!”. Men också det omvända: ”Tänk att 64 kvadrat kunde bli allt det här!”.
Ja, du verkar tillfreds!
– Jo, jag är nog det...många säger att jag är modig, men vad är det för modigt med det här? Funkar det inte är det bara att sälja, men jag avser att bli vid min läst...jag stannar här.
Det får bli en del båt till studion i Stockholm, hur länge den nu lever kvar. I värsta fall, när tiden blir knapp, får han väl flyga. Kanske går han över mer på att mixa musik, till det krävs minimalt med utrustning och går att göra på gården...framtiden är, som han ser det, fylld av möjligheter.
Att guidas runt i Andreas trädgård är en upplevelse av kärlek, kärlek till ännu inte förvärvad kunskap, som en osådd trädgårdstäppa är allt det nya.
– Det här, säger han, vet du vad det här trädet heter? Och den där busken...jag har ingen aning, jag kan ingenting, men här på gången, det är inte grus, det det är singel, har jag lärt mig...helt okej att gå barfota på. Ja, du, jag har väldigt mycket kvar att lära!
Min gode vän Tobias Fröberg, som ju också är musiker och producent, sa så här: ”Av alla jag känner är Andreas den siste jag trodde skulle flytta till Gotland”. Varför sade han så, tror du?
Andreas, som för övrigt är stolt ägare av tretton trumset, skrattar under sommarhatten:
– Kanske just för att jag ingenting kan, haha. Men jag vet att jag kommer att trivas ändå. Jag har skapat en sida på Instagram som heter ”Månskensbonden i Bro” där jag lägger upp bilder på träd och blommor och frågar ”vad är det här?” och ”hur får man bort bladlössen?” och är det bra eller dåligt att det växer mossa här?”, såna saker.
Haha, det är ju jätteroligt!
– Visst är det, men jag är för gammal för att skämmas. Björn Borg sade när han kritiserades för att vara dåligt allmänbildad; ”jag blev världens bäste i tennis, räcker inte det?”. Jag säger så här; kom hit med en virveltrumma så ska jag stämma den åt dig. Alla kan vi olika saker...
...och det är roligt när man kan hjälpa andra med den specialkunskap man har, eller hur?
– Precis, så tänker jag, det ska nog ordna sig. Vem som helst få komma hit och briljera med sina trädgårdskunskaper!
I dag är det sommar och linnebyxor, sedan kommer november med stormar och regn från sidan.
– Det ordnar sig, jag tror det, jag har till och med tagit körkort och köpt en bil nu när jag skulle flytta hit. Jag vill det här nu. Och Jens (Frithiof, gitarrist i Lundell-bandet) kunde inte sluta prata om hur fantastiskt har tycker det här stället är...många i min ålder har tankarna på att flytta ut så här. Det blir bra, det här.
På tisdag spelar Ulf Lundell och bandet på Gåsemora. Då kommer Andreas att sitta längst bak och trumma så in i helvete.
Hur lång konserten blir vet ingen, inte mer än att den blir just lång, premiären klockade in på 2.45.
– Jag tror det kommer från Ulfs arbetarklassbakgrund att han spelar så länge, de människor som kommer ska få valuta för pengarna, han vill ge dem det.
Även om han njuter av lediga dagar i Bro så trivs han på vägarna, Andreas. En gång reste han med pappa, Kapten. Sedan många år är det han själv som far land och rike runt i turnébussen; snackar, läser, skrattar, kollar Dylan-dokumentärer, sover, funderar.
För mig som aldrig åkt i någon turnébuss, vad ser du längs alla mil?
– Åkrarna och ängarna, skogarna där jag känner mig instängd. Men också alla Katrineholm-städerna, de städer där inget händer, där ingen kultur får plats...det kan ge mig ångest.
Är det så du ser din egen uppväxt?
– Ja...det gav en typ av revanschlusta, tror jag. En kraft som drivit mig framåt, den har jag med mig hela livet...av den anledningen kan det vara bra att växa upp på en sådan plats som jag gjorde.
Han hade tur, säger han, att direkt få ett höstlångt heltidsjobb på Riksteatern när han kom till Stockholm där i ungdomen, sedan rullade det på, år efter år, mil efter mil, trumslag efter trumslag.
Bom-klaff, bom-bom-klaff, längst bak på scen i vit skjorta.
Därifrån blickar han ut över scenen, publiken och resten av världen, den som numera börjar i Bro.