Det var 1971, på hösten, jag gick i trean, fröken sade: Har ni någon skiva ni tycker om och vill spela för klassen kan ni ta med den till skolan.
Jag tog med ”Vita vidder” med Family Four, ”Vita vidder, gnistrande skare, fjäll med snö så långt man kan se”, den hade på våren det året vunnit Melodifestivalen och senare tävlat i Europafinalen och där kommit sexa. Det där sista har jag läst mig till i nutid.
På min singelskiva, med ”Heja mamma” på B-sidan, har jag av någon anledning målat Marie Bergmans hår rosa.
Antagligen var jag kär i henne.
När jag nu, på onsdagen, för första gången träffar Marie Bergman har tiden gått, nästan femtio år.
”Jag har nog varit kär i dig” säger jag, ”Va, har du?” säger hon.
Sedan vet jag inte vad jag ska säga mer om det. Så jag ber om en autograf på omslaget. Hon skriver ”Kära Magnus” och att jag får en ”jättekram”.
Det är alltid speciellt att träffa människor som man en gång i tiden knappt trott funnits på riktigt.
Och sedan kan intervjun börja.
Marie Bergman, en svensk ikon, närmast, spelar ikväll, torsdag, tillsammans med Gotlands jazztrio i S:t Nicolai ruin, lite Lennon/McCartney, lite annat, allt på hennes alldeles egna vis.
Aldrig tröttnar hon på musiken, Marie, som 2018 valdes in i Swedish Music Hall of Fame.
– Sången i mig hålls vid liv genom att sjunga olika stilar. Som nu jazz, och i en kyrkoruin, det är ju fantastiskt! Där rösten blir ett instrument i tidlösa låtar, som hon säger.
Alltjämt politisk, som tidigt i karriären men med humanismen som sin klarast lysande agenda. Musiken och kulturen är den förenande kraft, menar hon, som kan fungera som samhällets kitt.
Hon slog tidigt igenom med schlagerkvartetten Family Four och gick sedan vidare i en solokarriär som lever än idag.
Jazz, som i kväll i ruinen, gör hon inte särskilt ofta. Det började som ett måste, rösten tog slut, det var -96, hon tvingades börja sjunga på ett annat sätt, då lämnade hon för en tid sin egen repertoar.
– Men det här är underbart, tidlösa låtar där alla får lira, ganska fria ramar, ett samtal musikerna emellan.
I orkestern finns Marcus Gruvstedt, trummor, Nils Ossman, bas, Lina Lövstrand, flöjt samt pianisten Simon Maurin, som inom kort slutar sin anställning vid Gotlandsmusiken efter elva år, för att flytta till fastlandet.
Marie själv målar med rösten, med orden:
– Det handlar om att skapa stämningar, att låta ett levt liv fylla bilder, färger och känslor.
Någon egen musik blir det inte i ruinen, ingen Vita vidder.
Snart femtio år sedan, känner du den där 21-åringen som du var?
– Jag trodde jag gjorde det, men nu...nej, jag vet inte. Och rosa hår! Det där känns så länge sedan.